DRÖMELVAN (2:a ½an av jan -07)

Jag fick mycket kritik sist. Både för min lite väl nationalistiska laguppställning med tre svenskar i anfallet och för att jag sågade spelare som Totti. Jag har, delvis, nu tagit åt mig av det. Och ni lär se vissa ändringar. Men svenskarna ska ha mycket plats för dom är bra. Och Totti platsar verkligen inte som han beter sig.

Här kommer laget andra halvan januari 07:


3-4-3

Målvakt: 
David James, Portsmouth (på gång i England igen, tro det eller ej) NY!

Backar:
Patrice Evra, Man Utd (världens bästa back just nu)
Marco Materazzi, Inter (fortsätter provocera, senast tog det bara 6 minuter innan en ny skalle)
Abdoulaye Meite, Bolton (stenhård mot Arsenal senast) NY!

Mittfältare:
Christian Wilhelmsson, Roma (vilken kaxig inledning, han kommer lyckas om Totti vill) NY!
Cesc Fabregas, Arsenal (kvickfotad, elegant, bra skott och motorn i Arsenal) NY!
Tomas Rosicky, Arsenal (dålig mot Utd men underbar mot Spurs ikväll, hänger dock löst)
Cristiano Ronaldo, Man Utd (trots filmningen mot Arsenal, så bra är han!)

Anfallare:
Dirk Kuyt, Liverpool (det har lossnat för holländaren med det roliga namnet) NY!
Zlatan Ibrahimovic, Inter (i fantastiskt slag för tillfället, både i medier och på planen)
Javier Saviola, Barcelona (äntligen fick han chansen och han gör mål mest hela tiden) NY!


Ut från laget:
Johan Elmander, Toulose (matchhjälte den 23/1 igen men tuff konkurrens)
Henrik Larsson, Man Utd (hypen har lagt sig något, snyggt volleyavslut häromdan men bortdömt)
Frank Lampard, Chelsea (det senaste har han varit ganska blek ändå)
Gilberto Silva, Arsenal (varit avstängd men är tillbaka ikväll mot Tottenham)
Kolo Touré, Arsenal (tabbe på tabbe mot Man Utd)
Nicky Weaver, Man City (han håller inte Isaksson utanför så länge till)

På återhörande alla fotbollsälskare!

En avreaktion efter grammisarna.

En liten kort tanke till de som satt och spenderade 1 timma och 55 minuter framför Grammisgalan på TV 4 ikväll (jag själv var en av dom): det kanske blir bättre nångång.

Ska vi i ärlighetens namn ta och revidera svensk musikindustris finaste personalfest en gång för alla? P3 Guldgalan var ju faktiskt fantastisk i jämförelse med det här spektaklet. Här följer några anledningar till varför årets Grammisgala får underbetyg:

* Programledarnas manusförfattare, till exempel när Rockbjörnen får sig en känga - ett pris som svenska folket röstar fram. Smidigt. Ungefär som när alliansen än idag bara pratar om vad sossarna gjorde dåligt.

* De nominerade till Årets Låt: ni skämtar med mig? Va? Ärligt talat? Låtar? Hade jag inte haft ett hjärta hade jag suttit och skrivit på nästa års sommarhit redan nu - så jävla enkelt måste det ju vara? Hej Monika vart har du köpt din nya tröja nej jag vill inte veta jag tar mina stövlar och går 7 mil right here right now om inte boten anna förbjuder mig men i alla fall hej då monika vi syns hos självrespekten imorgon men först ska vi lura alla icke musikintresserade för ni är uppenbarligen flest att köpa den här skitsingeln med fem bonusversioner på för 40 kronor på närmaste Åhlens så att vi får komma på grammisgalan i januari och supa oss fulla med Tommy Körberg och In Flames.

* Martin Stenmarks dansare. Vad i helvete? Nog för att Martin är det största spektaklet som någonsin vandrat runt i Örebro men seriöst, har han någon som helst självdistans? Sättet Martin Stenmark "rockar" på till gitarrsolot i slutet av låten 7milakliv - som verkligen höll på i 7 mil - borde kategoriseras som "avrättningsansökan".

* Vann Basshunter verkligen en Grammis? För årets bästa mobilsignal? Kan-det-bli-mer-meningslöst?

* Lisa Miskovsky borde satsa på snowboarden igen. Förlåt Andréas men hon är övervintrad och ointressant.

I övrigt gjorde Mando Diao i vanlig ordning ett grymt bra liveframträdande, Marit Bergman likaså, Jocke Berg var lika stilig som tråkig, och Sahara Hotnights nya singel "Cheek to cheek", även om den låter annorlunda, kommer att växa. Anna Ternheim var uppriktigt glad när hon vann och det var fint. Jag sållar mig även till skaran som tycker om Salem Al Fakir för han är mysig. Benny Andersson är också rätt mysig. Det är okej att The Knife vinner priser och det är väldigt roligt eftersom dom inte på långa vägar stämmer in i ryggdunkar-mallen alla pratar om.

Men kära vänner, det räcker inte. Det finns så mycket att störa sig på för oss som verkligen älskar och lever med musik och att vi som gör det snart inte kommer att ha någon skivaffär att gå till är verkligen en katastrof. Jag kommer sakna CD-skivan. Jag ger den max 10 år till. Datoriserade jävla skitvärld. Har ingen av er sett Terminator? Fattar ni inte vad som kommer att hända? Vad håller ni på med egentligen? Gå och dö med er era jävla mobilsignalskompositörer och alla lättlurade jävlar.



Så. Nu känns det lite bättre. ♥

Varför jag inte konfirmerade mig?

Saxat från aftonbladet.se
Läsning som är lika fantastisk som förbryllande...

Kristen sekt listar artister som ”gör ungdomar homosexuella”

Nirvana, The Doors, Wilco. Det är några av de artister som en kristen amerikansk sekt menar ”gör ungdomar homosexuella”.
Lyssna på Nirvana – och bli homosexuell.
  
Det är budskapet som den amerikanska kristna sekten Love Gods Way nu saluför på Internet, skriver brittiska musikmagasinet Uncut.
  
Sekten har sammanställt en lista över band och artister som de menar att kristna familjer bör undvika.
Anledningen: deras musik gör barn homosexuella.
  – Ett av de mest farliga sätt som homosexualitet invaderar familjelivet är via populärmusik, skriver Love Gods Way på sin hemsida.
  
Bland artisterna som påstås leda ungdomar till att älska personer av samma kön återfinns bland andra Nirvana, Jay-Z, Velvet Underground, The Doors, Wilco, Queen, Scissor Sisters, Morrissey och Erasure.

Elton John får en helt egen kategori på sajten, och gör utslag på farlighetsskalan genom att vara ”jättegay”.

Sekten har dessutom listat artister som de anser vara ”säkra” för kristna ungdomar att lyssna på.
Att fjoll- och knaspopdrottningen Cyndi Lauper finns med där får nog anses som ett mysterium…

Martin Söderström


Konsertsjukan

Jag hade glömt bort hur jävla mycket jag njöt av att se musik live. 2006 var jag fruktansvärt dålig på konserter. Springsteen var den enda stora. Och under hösten såg jag nog bara David & the Citizens.

promoe

Och så nu i lördas Promoe på mitt kära Klubb Smart. Varför har jag inte sett mer?

! ! ! K A T A S T R O F ! ! !

Därför frågar jag nu: finns det någon som vill följa med på konsert i vår? Snälla. Jag ska fan på minst hälften av nedanstående spelningar.

3/2 [ingenting] på Storan i Göteborg (förmodligen krock med Ewas inflyttningsfest)
10/2 Mando Diao på Klubb Smart i Örebro (KLART!)
25/2 Kathryn Williams på Södra Teatern i Sthlm
28/2 och 1/3 Laleh på nefertiti i Göteborg
3/3 Moneybrother på Whelens i Dublin (vore ju kul...)
15/3 Timbuktu på Trädgår'n i Göteborg
17/3 och 18/3 (my birthday) Sophie Zelmani på Trädgår'n i Göteborg
5/4 Laleh på Konserthuset i Göteborg
17/4 Scissor Sisters på Annexet i Sthlm
19/4 !!! på Debaser i Sthlm
21/4 !!! på Debaser i Malmö
1/5 Bloc Party på Cirkus i Sthlm

(med reservation för att jag inte har råd eller befinner mig i Amsterdam)

Det absolut viktigaste är att få se !!! igen. Spelningen på Roskilde (vilket år det nu var) var det svängigaste, konstigaste och häftigaste jag sett på år och dar. Rekommenderas varmt. Sen vore ju Bloc Party riktigt jävla fint också. Scissor Sisters... haha! Den här listan ska fyllas på efterhand.

Jag har klippt mig. Andréas hjälpte till. Tack Andréas!

Det närmar sig sista januari och uttagningen av drömelvan januari 2007. Laget har börjat ta form i mitt huvud. Men jag avvaktar ett par dagar till.

Idolbilden

bobbyjeppe
Jesper Larsson  Bobby BK
Ålder: 25
Position: Yttermittfältare
Styrka: Långbollar
Svaghet: Acceleration




Igår kväll på Klubb Smart (
www.klubbsmart.com) i Örebro träffade jag mitt gamla fotbollslag. Division 7-gänget Bobby BK - världens underbaraste människor. Jag blev påmind om svunna tider och en giftig högerfot. Men också om en hel del öl. Hur som helst var det fruktansvärt roligt att se gubbarna igen. Besök dom gärna på www.bobbybk.se för härliga filmklipp, bilder och berättelser. Kultstatus för fan.

Ser nu fram emot våren och praktiken i Örebro då jag ska göra ett par träningar med de orange.

"Bollen är rund! Bollen är rund! Allt kan hända! Bollen är rund! ooooOOOOOO BOBBY!!!"

Satans Järnvägar och övriga klagomål

Det är inte alltid allt går som det ska. När det gäller SJ är det regel. Låt gå att jag bokade biljetterna till Örebro aningen sent och hamnade i kupén där djur var tillåtna. Inte det optimala för en pälsallergiker med astma även om tabletter och inhalator brukades. Men jag låter det fan inte gå att man ska behöva sitta i Herrljunga i en timma med en målare från Borås på väg till Ålands-färjan som sällskap. Han var inte ens intresserad av Elfsborg vilket lämnade endast ett samtalsämne kvar när det gäller Borås. Ni vet, att det alltid regnar där. Så jag passade på att, lite klämkäckt naturligtvis, fråga om det betydde att det även snöade oftare i Borås.
- Det vet jag faktiskt inte, svarade han seriöst utan att röra en min. Sen blev allt tyst och stelt. Trots att väder och vind är det enklaste samtalsämnet i världen. Utom möjligtvis i just Borås.

Men visst är det ganska skönt att åka tåg annars. För mig är åka tåg som att stanna tiden ett tag. Man kan inte stressa någonstans och man får hur mycket tid som helst att tänka, läsa och hinna ifatt sig själv. Skönt är det. Synd bara när skiten blir försenat.

Mer än en timma försenat, trots allt, och det betyder att jag kan skicka efter en ny värdecheck från SJ. Gött mos.


Skolfesten igår vart väl inte så lyckad. Min dator fucka upp sig och har börjat glappa. Datorn var även gårdagens dj-utrustning för de fyra på dansgolvet som brydde sig. Vi hade inte tillräckligt med ljus och folk klagade på musiken i stället för att önska någon av de 936 låtar som just nu finns i mitt digra WMP-bibliotek. Folk vill liksom alltid ha nåt att klaga på. Tyvärr är jag inte annorlunda.

Nästa vecka är det filmstjärnefest i Göteborg. Ewa (ja, nu blir du nämnd till slut) styr upp och det måste ju ses som en positiv sak. Härj i dalen deluxe! Min outfit kommer för övrigt va helt jävla smashing. Något att se fram emot. Especially for you El Marti.

Förutom att jag fumla till det lite ett par gånger under dagens sändning måste jag säga, så här i efterhand, att sändningen blev briljant. Min radiopartner från Tröllhätta Emma-Karin är grym. Lyssna på vårt program om utseendefixering på
www.ljungskilenyheter.se

På söndag åker jag hem till väst igen. Än en gång med SJ. Och då blir det ännu värre. Jeppe Larsson har nämligen fått plats i familjevagnen. Där inte ens allergitabletter hjälper.

Örebro och Klassen

Det känns märkligt att komma tillbaka till Örebro. Det känns konstigt att gå samma väg mellan Rosta och Mickes gamla lägenhet utan att bo där. Och längs vägen jag går, under all snön, känner jag till varje millimeter av de trasiga trottoarkanterna utanför den trashade kiosken vägg i vägg med Wasaskolan. Det var ett avslutat kapitel. Men nu... det känns som om jag öppnat boken på nytt. Inte för att läsa om allt, men för att ögna igenom de fina minnen och den bit av mig som fortfarande lever kvar.

Ett litet instick: Johan Wiland, som just nu står i mål i Sverige i den andra halvleken mot Ecuador är jävligt stilig i skägg.

Det är söndag och jag har just varit lite småirriterad. Folk kan väl för i helvete svara när man undrar hur dom har det. Rent reflexmässigt tror jag att jag gjort nåt. Att jag sagt något klumpigt som indirekt gjort någon illa och att det sen startats en "We Hate Rachel Club". Nu för tiden tar det trettio sekunder, ungefär, att komma över såna neggotankar. Och det är, utan att ha facit i hand, jävligt gött. Jag bryr mig inte, helt enkelt.

Jag vet inte om ni märkt det, eller, jo det vet jag visst det, men är det inte oerhört roligt att det är så många som startat blogg i vår närhet. Jag är väldigt glad att Andréas övertalade mig för nu har Adam och Emma-Karin också anslutit till gänget. Nu hoppas vi på fler.

Ett litet instick igen: Svenskarna ser ut som om dom sprungit ett maraton när ecuadorianerna (?!) sätter fart.

Adam och Emma-Karin är för övrigt två fantastiskt roliga människor på två helt olika sätt. Man blir glad. I övrigt kan man väl tycka att vår klass är oerhört underhållande. Jag blir glad av att tänka på Klassen. Typ såna här tillfällen:

- när Andréas smyger bakom en dörr och ser jävligt lurig ut
- när Martin och Anders hade power point-presentation
- när Adam frågar vad det är för mat imorrn
- när Eva lägger upp benen på bordet och gäspande ser så jävla trotsig ut
- när Ekå kör Herreys
- när Philip Seymore-Hoffman kommer på besök
- när Carro skrattar
- när Adam spelar innebandy, badminton, fotboll osv
- när Martin är charmigt självsäker (brokeback fever!)
- när Malin säger "men djiuuuuuuuu"
- när Per pratar lugnt

JAAAAA!!! 1-0! Daniel Nannskog! Hahahahahahahahaha. Jag dööööör. Nu fortsätter listan:

- när Anders har fått en soul-låt på hjärnan och inte kan sluta sjunga
- när Terese dansar
- när Lisa och Malin hamnar framför en kamera, poserna sitter i ryggmärgen
- när Björn driver med alla, hans humor är oslagbar men Ekå är nära

... OCH SÅ VIDARE. Jag blir glad av massa andra saker i Klassen också men, ja... allt behöver ju inte tas upp här.

Klassen träffar jag imorrn. Örebro träffar jag på fredag igen.
En ganska schysst tillvaro trots allt.

Innan jag slutar, Anders Svensson åkte just på en rediger pungspark som gav ett rött kort till en ecuadorian. Sen får Anders Svensson rött kort för situationen innan vilket var hyfsat skrattretande. Och för en stund sedan gjorde Ecuador 1-1. Parodi på hög höjd i Sydamerika. Och snart är det EM-kval.


Veckans sista tankenötter

En av de två första + sandig solplats + blir pojke
Den andra av de två första + utbrister man vid överraskning + badar man i + nyss nämnd ensam bokstav

Fotbollssöndag i punktform

* Henke från start, Utd leder med 1-0 och Henke grymt bra.
* Henke blir utbytt och jag säger att "nu är det okej för Arsenal att sätta två baljer" - vilket dom gör.
* Vilket leder oss till nästa punkt, Arsenal slår Man Utd för andra gången den här säsongen.
* Evras löpning innan 1-0, hans klack till en offsidestående Ronaldo och hans säkra brytningar och offensiva raider var makalöst bra. Årets utropstecken.
* C. Ronaldo filmade en smäll i ansiktet på samma sätt som Van der Sar i VM -98 och Rivaldo i VM -02. Det är det värsta jag vet, framför allt när en sån gudabenådad (som Bojan sagt det) spelare som Cronaldo gör det.
* Van der Sar maskar när Utd leder, Lehman när Arsenal gör det. De två mest osympatiska målvakterna i världen visar än en gång varför de är så lätta att tycka illa om.
* Vidic nickar undan ett skott som nästan var hårdare än Linderoths mot England VM -02. Respekt till serben.
* Zlatan nätar (två gånger???) på ett väldigt konstigt sätt.

Men det roligaste idag, tyvärr Andréas, var det som hände kring Roma. Här följer en till punktlista:

* Några dagar sen, Chippen gör debut i Roma och tar en löpning på en yta som är större än Skåne men Totti vägrar slå den enkla passningen som säkerligen renderat i en farlig målchans.
* Idag, Chippen spelar fram Totti med en riktigt fin pass och Totti nätar. Dock springer Totti vid sin barnsliga målgest åt andra hållet och skiter totalt i Chippen som för andra gången på kort tid negligeras av Romas lagkapten.
* Idag igen, Totti låtsas träffas av en armbåge, puttar omkull spelaren ifråga, blir utvisad, och puttar därefter omkull en av Romas egna funktionärer, som dessutom FILMAR så att Tottis grej ser ännu värre ut. Jag höll på att dö av skratt. Italienarnas vilja att filma sitter så djupt i deras själ att de till och med kan få sin egen Kung att riskera flera matchers avstängning. Vill dock påpeka att det i detta fall naturligtvis inte är Totti som är knäppast vilket säger en hel del.


Saker och ting gick inte riktigt Martin och Andréas väg idag. Men de kan trösta sig med att Utd vinner ligan till slut och att Liverpool krossade Chelsea igår. Idag är det dock min tur att vara glad.

Senare ikväll: Ecuador - Sverige C
Nannskog och Prica på topp och Martin Ericsson och Anders Svensson på mitten. Tror att matchen slutar 3-1 till Ecuador.


Onsdagsnöje med grabbarna

Så här var det tänkt. Efter badmintonen skulle vi fira. Vi skulle dela en Guiness, jag och Andréas, för det är ju så att man tager vad man haver. Sen skulle jag bjuda honom på en whiskey. Vi skulle spela upp lite låtar för varandra och snacka av oss lite. Som grabbar gör.

Så här blev det. Hey Baberiba i soffan med Andréas, Adam (han startade blogg idag förresten!), Carro och Terese och sen ner i datasalen för att tillsammans med Martin sitta knäpptysta framför varsin dator. Men vi delade i alla fall på ölen. Whiskey fick han ingen men det kan han få när han vill.

Det är ju nämligen så att vi, trots allt, firar idag. Anledning: praktiken fixad! Så här är läget just nu:

Andréas: GöteborgsPostens sportredaktion (som klippt och skuret och jävligt kul! congrats!)
Jesper: Sveriges Radio Örebro (är lycklig för det!)
Martin: POFF!!! Nothing!

Han är dock lycklig jämt nu för tiden. Killen har ju för fan börjat gå stavgång kvart i sju varje morgon innan frukosten. Kanske inte direkt sånt som grabbar gör Martin, men definitivt bra för din cred  ...................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
............................................................................................................................................................................................
.............................................................................................................................................................................................
.......................... NOT!

Eva och Ewa, det här är min favoritscen med Stewie Griffin. Tyvärr klippt lite för snabbt men ändå... skräcken!
http://www.youtube.com/watch?v=TXl-BCv0c4o



Och så en tankenöt - det var längesen!

Något man ägnar + Piff & Puff-mat i singular

DRÖMELVAN (dec + ½ jan)

Eftersom Martin och Andréas vill glänsa med sina fotbollskunskaper vill jag inte vara sämre, även om jag kunskapsmässigt är det. Dock harjag redan upptäckt flera fel hos de båda. Dessa är nu korrigerade. För rätt facit - se nedan:

DRÖMELVAN DECEMBER 06 + HALVA JANUARI 07
(uppställning 3-4-3)

                                                         Nicky Weaver (Man City)

                   Evra (Man Utd)                     Touré (Arsenal)                 Materazzi (Inter)

C. Ronaldo (Man Utd)      Gilberto Silva (Arsenal)   Lampard (Chelsea)      Rosicky (Arsenal)

                  Zlatan (Inter)                      Elmander (Toulose)              Larsson (Man Utd)

Motiveringar:
Weaver petar världens bästa målvakt Isaksson...

Evra, stenhård ny bekantskap i United...
Touré, världens bäste back i Arsenal...
Materazzi, mål med bissakleta (stavning deluxe) säger allt...

C.Ronaldo, världens bäste över huvud taget just nu...
Silva, sanslöst formstark i Arsenal...
Lampard, bättre än Gerrard för tillfället...
Rosicky, sänkte Liverpool med två drömmål i FA-cupen...

Zlatan, bäst i italienska just nu...
Elmander, bäst i franska just nu...
"Henke", comebacken på toppnivå gör han given i laget...

Lite för lite svenskar för att jag ska vara nöjd. Men okej elva. Saknar dock en krigarbjässe på mitten.

På återhörande alla fotbollsälskare!



                          

Sommaren jag i alla fall fick lite färg - årskrönikan kap 3

Ända sedan jag var liten har jag blivit mobbad för min näst intill totala saknad av pigment. Jag blir liksom inte brun på sommaren, jag blir lite lätt rosa. Underarmarna brukar i och för sig bli rätt fina och under diverse vintersemestrar (vilket jag föredrar) brukar ansiktet bli en härlig mix i minst fyra nyanser av brunt. Men resten av kroppen, nja, där är vi inte riktigt överens, pigmentet och jag.

Självklart är detta någonting man får lära sig att leva med. Att vänner och bekanta och ibland till och med folk man aldrig träffat kommenterar min obefintliga bränna från juni och framåt varje sommar hör till min vardag. Men de senaste åren har jag tröttnat. Jag har, från 2003 ungefär, inlett operation payback.

Exempel:
Någon: "Shit Jesper, spelar du i vita laget eller? Höhö!"
Jag i bar överkropp betraktar "någons" näsa och svarar: "Hur många väggar har du sprungit in i det senaste då?"


I liknande fall har jag gett mig på tjocka samt skelögda personer. Men det var "någon" med plattnäsan som verkligen tog illa upp. Varför förstår inte folk att man utför lika mycket personangrepp när man kommenterar någons hudfärg som när man kommenterar någons tillplattade jävla näsa? Jag fick förklara det här för "någon". Tror ni att det hjälpte? Well... you tell me. Men personangrepp ska mötas med personangrepp!

Sommaren 1995 var jag på min första charter. Jag var fjorton år och eftersom jag är ensambarn så var sällskapet i vanlig ordning endast mor och far. Vi åkte till Kreta. Det var en väldigt rolig resa, bland annat träffade jag en galen kille som hette Kalle från Svenljunga och några norska barn. Vi hade trevligt ihop. Men det jag verkligen tänker på, när jag ser på korten från den resan, är att jag var hur jävla brun som helst. Jag blev påmind om något jag glömt att jag hade. The color of brown. Någonstans där inne hade den legat och lurat hela tiden.

Så, för att komma till saken, i somras for jag och min kära flickvän till... ja just det: Kreta! Som jag tidigare nämnt är jag egentligen mer för vinterresor (med min snowboard), och åker jag någonstans under sommaren föredrar jag städer. Stränder och charters och otrevliga engelsmän och coverband och fylla och högljudda gräshoppor var liksom inte min grej. Trodde jag. För resan blev faktiskt väldigt bra. Inte nog med världens bästa sällskap, bra böcker, härliga vågor och goda middagar, jag fick också färg. Inte bara knallrosa på axlarna, vit på överarmarna och brun på underarmarna, den såkallade trikoloren (avdelning Kieslowski), utan en jämn fin gyllenbrun, eller i alla fall ljusbrun, färg över hela min kropp.

Jag har det i mig för helvete! Jag kommer bli brun igen. Och det känns så skönt att veta. Däremot kommer  "någons" näsa aldrig bli rak och fin.


Dagens andra tankenöt (svårighetsgrad: SVÅR)

Kort kemiställe + kort drog + synonym till paddla (underhållare)

Klassen - årskrönikan kap 2

Jag nämnde i ett tidigare inlägg, lite sådär i förbifarten, att jag under 2006 blev antagen till journalistutbildningen vid Ljungskile folkhögskola. Och det är väl, trots allt, en av de största grejerna som hände under det gångna året.

En sammanfattning av den första terminen kan låta ungefär så här:

"Jag har haft skitkul!"

Det beror inte bara på en superb utbildning fylld av praktiska uppgifter utan väldigt, väldigt mycket på de personer jag numera tillbringar mina dagar med. Alltså klassen.

Det är en sjukt bra klass. Det är en sjukt underhållande klass. Det är en sjukt sjuk klass.

Klassen (och klassen har här samma tyngd som när en maffiamedlem syftar på familjen) är, mer eller mindre korrekt, uppdelad i ett killgäng och ett tjejgäng. Det är i alla fall så uppdelningen i klassrummet ser ut. Att vår klass inte kommit längre i evolutionen är ett mysterium. Något som ofta påpekas av någon av lärarna, förslagsvis Janne.

Klassen består av några riktiga orginal. Och väldigt många olika sorters människor. Men det gemensamma intresset - gissar att det är journalistik - har fört oss samman.

Resten av detta inlägg är internt och kommer förmodligen endast att förstås av medlemmarna i Klassen. Eller i vissa fall bara av mig. Hur som helst följer här små, små segment från första terminen som gör att jag minns, känner och blir alldeles, alldeles varm. Förhoppningsvis även om tio år.

* "Taget!"
* "Å imorrn!? Vad är det för mat imorrn!??
* "IN ME KUKEN SA JAG TE DEJ!"
* "Joooodå."
* "Practical."
* "Oh my god", "sweet", "jag visst det!" och resten av Martins återkommande citat...
* "Varför då?", "Vad händer då?", "Varför gör man så då?" och resten av Andréas/Sokrates återkommande frågor...
* Avbrytningar
* Halvklassfesten

osv... jag orkar faktiskt inte komma på mer. Det här inlägget blev faktiskt ganska intetsägande men så går det när man ställer krav på sig själv (se "Inför Årskrönikan 2006").

Imorrn är det fest i Uddevalla med folk från Klassen. Vi kommer förmodligen att vistas hemma hos Anders först. Men innan det är det Henke-tajm.

Dagens tankenöt (svårighetsgrad: LÄTT)

Engelsk bil + blond idol = (förnamn på kändis)

Rapport från sjukstugan

Jag har legat hemma i två och en halv dag. Hemma innebär ett trångt rum på 15 kvadrat, i en säng, framför en laptop, utan Internet, men med massa filmer på laptopen (i det sista ordet här hade jag velat slänga in ett extra "p" men jag blir alltid konfunderad med ord vi använder i Sverige men som ännu inte finns i SAOL och ni fattar ändå vad jag menar - hey, det är inte så jävla farligt att stava fel ibland), och en påse bredvid med söndersnutna pappersfyrkanter från en hushållsrulle. Hushållsrullen består av papper av den där billiga, lite strävare sorten. Och när jag nu går in på dag 3 som snor i människokropp så börjar friktionen från pappret ta ut sin rätt. Vackra röda spår runt näsan. Som svider. Och det slutar fan inte rinna heller.

Slemmet i halsen har i alla fall löst upp sig. Och febern är borta, tror jag, det är fortfarande lite varmt i pannan. Jag är på gång och snart är det helg.

I dag såg jag "Brokeback Mountain". Här följer en recension:

Vilken jävla smörja!!!

Ni som känner mig vet att jag sällan använder tre utropstecken, och dessutom vet ni att jag inte är homofob (fråga Martin i min klass). Men filmen är ett tydligt exempel på hur långt efter amerikaner befinner sig oss som hänger med (!) när de hyllar en film med åtskilliga Oscar-statyetter för att två killar hånglar lite i ett tält. Det jag liksom fann mest "skrämmande" i filmen var när Jake Gylenhaal sitter på huk och sköljer av sig, naken, men med bootsen på vid nåt litet vattendrag. Vet inte hur det är med sjöborrar bland bäckarna i Klippiga Bergen men det är osexigt så det förslår - ungefär som en naken kropp med sockarna på (nej, faktumet att det i detta fall rör sig om boots gör det inte mer eller mindre kinky, det är lika jävla avtändande för det!). Därför blir man inte speciellt ledsen när han dör i slutet.

Henrik Larsson - King of Kings

Under vår VM-resa i somras stannade vi till i Dortmund. På en pub, på plats för att se Brasilien-Japan, ser jag, Rickard och Jonas två Celtic-tröjor gå förbi. Och eftersom vi fått lite sol, caprinha och fotbollstokeri i oss under dagen skrek vi, i alla fall lite så där svenskt försynt: "HENRIK LARSSON!", lite på skoj, lite för att få ett leende tillbaka och känna lite fotbollsgemener.

De två plus en till blev vårt sällskap resten av kvällen. För när vi skrek ut ovan nämnda namn hände något med de tre irländarnas ögon. De gnistrade.

Oavbrutet, i ungefär 20 minuter, sjöng de sånger om Henrik Larsson. 5-6-7 olika, alla handlade om en skåning med ljusbrun hy som under sju år förgyllde halva Glasgow i Celtics grönvita dress. Men inte bara halva Glasgow, utan också hela Irland. Det är sånt som händer när ett fotbollslag hyllar ett keltiskt ursprung. Och när en med efternamnet Larsson regerar och gör allt, precis allt, rätt. I sju år. Då blir man älskad. En storhet vi svenskar tydligen inte förstått.

"You don't understand. You came as vikings to our country many years ago. You raped our great great great grandmoms or something and killed their children. It was terrible. But you see, we don't care. We got Henrik Larsson instead. And Henrik Larsson... we love him more than life itself. We're even."

Det här förklarade en av de tre irländarna med tårar i ögonen. Inte för att vikingar hade visat sån grymhet mot deras väldigt långväga släktingar, utan för att han kom att tänka på de gyllene år då frälsaren i hans favoritlag bar namnet Larsson.

Och här sitter jag nu och ser Henrik Larssons succédebut för fucking Manchester United. 7 månader efter det att han avgjort en Champions Leauge-final för Barcelona. Han är, och kommer att förbli, the king of kings. Trots att han spelar i United...

Den där känslan i VM - årskrönikan kap 1

Året var 1994 och vi svenskar upplevde något  vi med ganska stor säkerhet aldrig mer kommer att få uppleva. Jag var en liten pojke, ett barn, 13 år gammal, och blev förälskad i ett lag, i ett helt land och i ett fantastiskt idrottsevenemang. VM i fotboll i USA. Sverige tog brons. Sverige blev trea. I världen. För mig, som varje dag under hela detta världsmästerskap spelade fotboll mot sidväggen på garaget där gräsmattan tog vid och lusläste allt som skrevs i Expressen, blev det hela ett otroligt minne. Med tanke på att detta minne senare med hjälp av tidningsutklipp, Albert Svanbergs VM-krönika och ett ständigt tjat om sommaren 1994  växt till något som är väldigt, väldigt stort för mig, så var året 2006 magiskt redan när det började. 1994 var ju inte bara året jag bestämde mig för att bli journalist, precis som idolen Mats Olsson, det var också året jag bestämde mig för att någon gång se Sverige spela en VM-match på plats. 2006 skulle båda sakerna komma att bli verklighet. Det började med två brev.

Brev 1
Efter att i augusti 2005 startat projektet Team Schweden 2006, då jag tog initiativet till en mailinglista med 23 stycken tänkbara resenärer till Tyskland 10 månader senare, var planeringen igång. Jag skulle uppleva detta VM i fotboll och var för första gången i mitt liv beredd att göra vad som helst för att det skulle bli verklighet. Av de 23 personerna droppade flera av då vi inte börjat jaga biljetter i tillräckligt god tid. Vi fick helt enkelt förlita oss på svenska fotbollsförbundets utlottning. Vi var tre stycken som besämt oss. Även om vi inte får biljett så åker vi. I februari fick jag ett mail. Det stod grattis. Det stod voucher till Sveriges åttondelsfinal. Jag flög fram och grät av lycka i två dagar. Nu hade jag i alla fall chansen. Om jag skulle få se Sverige i ett VM, mitt livs stora dröm, behövde de bara komma tvåa i en grupp bestående av England, Paraguay och Trinidad/Tobago. Bara och bara...

Brev 2
I maj fick jag antagningsbeskedet till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Jag hade kommit in. Det var fantastiskt i sig, men stod sig ändå rätt slätt mot brev ett. För att ge det hela lite perspektiv. Nåväl, tillbaka till vad det här kapitlet handlar om.

På plats i Berlin
Det finns ganska många historier om de fjorton dagarna jag, Jonas och Rickard spenderade runt om i Tyskland under juni 2006. Men det är framför allt en kväll, en match, och en stund som jag måste berätta om. 15 juni i Berlin, 89 minuter in i matchen mellan Sverige och Paraguay. Förutsättningarna var klara. Efter oavgjort mot ToT i premiären var seger ett måste. Samtidigt skulle en svensk seger betyda åttondelsfinal. Men efter en miljard chanser, då bollen bara inte ville in, såg det rätt mörkt ut för en 25-åring som helt plötsligt var 13 igen. Jag befann mig med 30 000 svenskar, bland dem några av mina närmsta vänner, och 50 000 till på Brandenburger Tor, Hitlers gamla paradgata - under VM avstängd för storbildsskärmar och fest. Men mot slutet var det bara jag och en fotbollsmatch. Jag hörde inga runt omkring. Mina ögon och öron var totalt fokuserade på vad som hände på den stora skärmen 30 meter framför mig. Jag var i min egen värld i 89 minuter. Sen hamnade jag i en ny dimension.

"Elmander gör en överstegsfint, a'la Ronaldinho faktiskt, och slår en lång boll mot bortre stolpen där Marcus Allbäck lobbnickar tillbaka in mot mitten och där kommer nån svensk och..."

Allt blir svart.

Eller, allt blir gult och blått. Jag har berättat historien så många gånger sen dess men jag har aldrig kunnat beskriva den där känslan i VM när Fredrik Ljungberg nickar in 1-0 och Sverige i praktiken blir klara för åttondelsfinal. Allt jag minns är att jag, och alla runt omkring, för nu kunde jag se och höra dom igen, dansade och skrek oavbrutet i flera timmar. Det var en euforisk explosion i lycka. Där fanns ingen musik. Men där fanns sånger om Sverige som aldrig ville ta slut, och där fanns folk man aldrig någonsin sett förrut men som man utan att tveka kastade sig i armarna på och där fanns ens bästa vänner som man kramade så hårt, så hårt i flera minuter, och jag grät och viskade i deras öron med den pipigaste rösten och de ynkligaste men mest lyckligaste ljud jag någonsin fått ur mig:

"Jag kommer få se en VM-match. Jag kommer få se en VM-match med Sverige. Jag är så jävla lycklig." 


Prolog till Årskrönikan 2006 - eller listan!

MUSIK
Årets bästa album 1: Fibes, Oh Fibes! - Emotional
Årets bästa album 2: M. Ward - Post-War
Årets bästa album 3: Bruce Springsteen - The Seeger Sessions
Årets världens bästa låt 1: Sexy Back - Justin Timberlake
Årets världens bästa låt 2: Up to the mountain - Solomon Burke
Årets världens bästa låt 3: Don't give up on your dreams - We're from Barcelona
Årets livekonsert: Bruce Springsteen i Globen
Årets klubb: Klubb Smart i Örebro
Årets myspace:
www.myspace.com/jesperlarssonband


FEST
Årets bästa fest: Veckorna i Tyskland i juni
Årets sjukaste fest: Halvklassfesten hos Eva
Årets bästa fylla: Båtbodsfesten utanför Grebbestad den där sommarnatten
Årets sämsta fylla: Insparksfestens efterföljande pantning i ICAs sopcontainrar
Värsta bakfyllan: Annandagen, jag missade för i helvete bandyn

SPORT
Bäst: VM i fotboll på plats
Största lyckoruset: Efter Ljungbergs nickmål mot Paraguay i Berlin
Största besvikelsen: Henkes straffmiss mot Tyskland i åttondelen
Mest överskattade: Anja Pärsson, hon är verkligen bara big-boned
Mest underskattade: Anja Pärsson, man förstår inte riktigt exakt hur tjock hon verkligen är
Mest utsatta: Alexander Östlund, och det var orättvist
Mest överskattade 2: Tre Kronors OS-guld, bland alla överbetalda hockeystjärnor fanns det bara en som ville vinna eftersom hans ego krävde ett OS-guld till samlingen. Men Mats Sundin, du kommer ändå aldrig vinna Stanley Cup.
Överraskningen: Det måste väl ändå vara att Italien lyckades snubbla till sig ett VM-guld
Mest underskattade 2: Bandyn som sport, nu får ni fan skärpa er och börja inse storheten i denna idrott
Största besvikelsen 2: Gripens förlust mot Boltic i den avgörande kvalmatchen till allsvenskan
TV-APPARATEN
Årets tv-serie: Prison Break
Årets tv-serie 2: Heroes
Årets comeback: Hipp Hipp!
Årets hyrfilm: Old Boy - hämnden
Årets bio: dåligt med det i år...

ÖVRIGT
Kärleken: Mmmarit
Vännerna: Min nya klass och de gamla underbara vanliga
Skola: Ljungskile folkhögskola
Seriöst åtagande: Mina journaliststudier
Träning: Innebandy och fotboll och badminton (det tar sig!)
Familjemedlem: Pappa (leder över mamma för tillfället)

Inför Årskrönikan 2006

Så här ligger det till. Det händer ganska mycket under ett år. Det händer på tok för mycket för att man ska orka skriva om allt i ett inlägg som ingen normal människa ändå orkar läsa från topp till tå.

Ett enkelt sätt att kringgå detta är att göra en snabb lista med olika punkter. Många gör så. Ibland är det intressant men oftast känns flera punkter onödiga.

Jag väljer att göra min årskrönika på följande sätt. Den kommer att delas upp i tre kapitel som heter "Den där känslan i VM", "Klassen" och "Sommaren jag i alla fall fick lite färg". I prologen till dessa kaptiel, för jag väljer att göra en prolog till min årskrönika, kommer jag att ha med en lista. Förhoppningsvis utan onödiga punkter.

Är det taget Adam?


Okej. Då kör vi igång alldeles strax.

Nyårslöftet

Jag gav som nyårslöfte inför 2007 att sluta snusa. Det gjorde jag även 2005 och 2006 men det var innan jag visste att jag i somras skulle bli tvungen att sluta röka pga astma. Den här gången, ladies and gentlemen, är det på riktigt. Ingen mer Göteborgs Rapé portion. Så här känns det:


"Det är fan det jävligaste dom första dagarna. Efter jag har ätit vill jag stoppa in nåt. Men det finns bara mer mat. Jag småäter blockchoklad och russin!"


Mitt andra nyårslöfte var att gå ner fem kilo. Förstår ni problematiken?

Jag måste hitta något nytt beroende. Frukt kanske? Eller att skaffa nån slags städmani? Det skulle jag nog må bra av. Bort med dammet bara. Då kanske astman försvinner och då kan jag börja röka igen. Så småningom. Och när jag ska sluta med det börjar jag snusa igen och då... vänta lite nu... nej, att börja städa var verkligen ingen bra idé.