jeppelarssons

Stavros Louca är en underbar matematiklärare.

Första avsnittet av Klass 9A är det bästa inledande avsnitt jag sett på en reality-serie. Det behöver inte säga så mycket med tanke på alla sopiga doku-såpor. Men det här är det verkligaste av det verkligaste. Inte för att det kommer in några av Sveriges bästa pedagoger i en av de sämsta klasserna varje dag, men ungdomarnas äkthet, deras sårbarhet, grupptrycket, att det ändå finns så mycket hopp och drömmar bakom de tuffa attityderna, det gör att det känns verkligt. Och i hjärtat.

Och vi har upplevt det allihop. Vi har alla suttit i det där klassrummet. I de där korridorerna.

När eleverna får sitta och säga vad dom är bra på är det hjärtskärande. Där finns en osäkerhet som väcker svunna tider till liv, saker man sett och kännt och levt med när man själv var 15 år. Jag är så glad att den tiden är förbi - vi var så små och osäkra. Men ville vara så vuxna och starka.

Michelle som inte har några vänner i klassen, som säger att hon själv valt det, att hon vill vara själv och läsa böcker. Vad ska man tro? Vad ligger bakom? Som tittare måste jag få veta. På det sättet är serien genial.

Och Ala som inte vill vara med på idrotten. Som kan tänka sig att offra hela sitt slutbetyg och gå IV-programmet bara för att slippa idrotten. Jag kommer följa varje minut av alla delarna av serien om Klass 9A nästan bara för att se om Ala lyckas.

Och Stavros Louca. Den nye matteläraren. Som på lärarkonferensen är den enda som tar upp verkligheten och sätter dit den fega gruppen runt bordet, som inte vågar kritisera. Kanske för att tv-kamerorna är där, men i det här fallet ska man hjälpa. Det gör man med ärlighet. Tack Stavros! Hoppas folk lade märke till bara den där detaljen.

Om serien är viktig vet jag inte. Men jag hoppas att den kan ge hopp. Och inspirera lärare. Lärarna ni vet, dom som vi nästan spenderar mer tid med under vår uppväxt än våra föräldrar.

Min gode vän Andréas var inte alls fel ute när han tipsade om Juno. Jag såg den i går och blev så fruktansvärt tagen, en känsla som fastnat i kroppen och inte tycks gå ur. Det händer ibland, och jag antar att jag inte är ensam, att man helt förtrollas av en film, att man blir lite smått betuttad i en karaktär och att man vill leva genom filmen i den uppmålade världen. Jag kände så 1998 när jag såg Fucking Åmål, blott 17 år gammal. Jag tror då att soundtracket hade en stor del i det hela. Broder Daniels och Yvonnes låtar till exempel. Samma sak hände igår - 10 år senare. Soundtracket till Juno är helt klart det bästa någonsin.

Hade jag varit 17 hade jag säkerligen blivit förälskad i karaktären Juno. Skön och rolig som fan, jävligt mycket tonåring, men med ett väldigt varmt hjärta. En fantastisk tolkning och en sagolikt bra skådespelarinsats av 20 år gamla Ellen Page. Och naturligtvis ett jävligt bra manus av Diablo Cody - det har sagts tidigare men jag måste säga det själv också: vilket jävla häftigt namn!

Jag trodde det var Michael Cera från Superbad som hade huvudrollen i filmen så inledningsvis blev jag lite förvånad. Men att det var en tjej som var i fokus och stod för den typen av humor var riktigt kul. Ellen Page är fruktansvärt rolig och har en fenomenal timing filmen igenom. Men värmen, den slår allt.

Jag kommer nog inte se en film som är bättre 2008. Om jag inte ser den igen.

Soundtracket ja, mycket berodde ju på det. Kimya Dawson är en ny favoritartist - hennes låtar i filmen var fantastiskt trevliga. Och så den fina gamla Moldy Peaches-låten "Anoyone else but you" då såklart. Den som plockas fram i slutscenen och som ju är en gammal indieklassiker. Men frågan är om den nånsin passat lika bra som när Ellen och Michael själva sjunger den. Versionen finns med på soundtracket och i filmens sammanhang är den magiskt bra. Det är helt enkelt fruktansvärt jävla tårdrypande känslosamt och vackert.

Jag vill inte ens tipsa om filmen, jag vill ha den för mig själv. Även om Oscar verkar säga något annat.