En krönika om antiklimax
Jag kan inte riktigt lida med Ljungskile SK och alla deras fans. Inklusive mig själv. Jag ville verkligen jättemycket att de skulle ta steget upp till Allsvenskan i dag. Jag hejar på LSK och dom har under det senaste året blivit ett favoritlag. Men jag kan inte riktigt lida med dom. Situationen är märklig.
Aldrig har ett lag som egentligen inte är överlägset andra lag på något sätt varit så favorittippat. Segerbankett var bokat. Sambaorkestern var på plats. En väldigt lokal tidning jag håller kär hade planerat en kupp i segerns tecken och krönikor om hur lilla LSK tog sig till Allsvenskan (igen!) var redan skrivna. Till och med fucking Tipslördag och TV 4 var på plats.
LSK skulle bara vinna. Ännu säkrare blev alla på plats, alla radiolyssnare och alla tv-tittare när Jörgen Wålemark snyggt nickade in 1-0. LSK hade ju liksom aldrig tappat en ledning. Någonsin. Sa man.
Med sju minuter kvar kom en liten blond Falkenbergare vid namn Joel Johansson och förstörde allt. Falkenberg hade inte gett upp. LSK litade på att allt som vanligt skulle lösa sig, att man skulle få de där tre poängen. Och sen kom Joel till Nicklas Svenssons returboll och tystade 2300 på HA Bygg Arena, en mängd radiolyssnare och rätt många tusen tv-tittare.
Festen var förstörd.
Det stora hånet är att den enda poäng som LSK fick i dag kan räcka i morgon. Om Häcken inte vinner så går LSK upp ändå. På en söndag. När alla gått hem. När radion inte sänder och när tv-apparaterna slocknat. Och när den mest kärleksfulla kupp gjord av ambitiösa kamrater inte längre har någon mening.
Det ville sig inte i dag. Det blev ett fruktansvärt antiklimax.
Men livet går vidare. Han som visade det kallas för "Chippen" och är till vardags bänkad i Bolton. I landslagströjan var han i kväll magnifik.
Till sist: Berat Shabani var suverän och låg bakom Åsebros samtliga mål när ÅIF besegrade IFK Åmål med 3-0. Det var där jag var när historiens största antiklimax strax skulle äga rum.
Aldrig har ett lag som egentligen inte är överlägset andra lag på något sätt varit så favorittippat. Segerbankett var bokat. Sambaorkestern var på plats. En väldigt lokal tidning jag håller kär hade planerat en kupp i segerns tecken och krönikor om hur lilla LSK tog sig till Allsvenskan (igen!) var redan skrivna. Till och med fucking Tipslördag och TV 4 var på plats.
LSK skulle bara vinna. Ännu säkrare blev alla på plats, alla radiolyssnare och alla tv-tittare när Jörgen Wålemark snyggt nickade in 1-0. LSK hade ju liksom aldrig tappat en ledning. Någonsin. Sa man.
Med sju minuter kvar kom en liten blond Falkenbergare vid namn Joel Johansson och förstörde allt. Falkenberg hade inte gett upp. LSK litade på att allt som vanligt skulle lösa sig, att man skulle få de där tre poängen. Och sen kom Joel till Nicklas Svenssons returboll och tystade 2300 på HA Bygg Arena, en mängd radiolyssnare och rätt många tusen tv-tittare.
Festen var förstörd.
Det stora hånet är att den enda poäng som LSK fick i dag kan räcka i morgon. Om Häcken inte vinner så går LSK upp ändå. På en söndag. När alla gått hem. När radion inte sänder och när tv-apparaterna slocknat. Och när den mest kärleksfulla kupp gjord av ambitiösa kamrater inte längre har någon mening.
Det ville sig inte i dag. Det blev ett fruktansvärt antiklimax.
Men livet går vidare. Han som visade det kallas för "Chippen" och är till vardags bänkad i Bolton. I landslagströjan var han i kväll magnifik.
Till sist: Berat Shabani var suverän och låg bakom Åsebros samtliga mål när ÅIF besegrade IFK Åmål med 3-0. Det var där jag var när historiens största antiklimax strax skulle äga rum.