Drömelvan (februari 2007)
Premier League måste vara världens bästa liga. Kolla bara in februari månads lag. I England finns de bästa spelarna för tillfället. Intressant är att endast en kommer från en annan liga och att endast två är kvar från januaris lag. Kanske tyder detta på att ett brittiskt lag tar hem Champions Leauge. Nu börjar mars!
4-3-3
Målvakt:
Petr Cech, Chelsea (Mr Helmet är tillbaka, och han är otvivelaktigt världens bästa målvakt) NY!
Backar:
Abou Diaby, Arsenal (the Gunners motsvarighet till Evra är tillbaka, het het het!) NY!
John Terry, Chelsea (som sin idol Colin Hendry nickar han på ALLT, en hjälte!) NY!
Nemanja Vidic, Man Utd (trots mina tidigare tvivel - han är världens bästa mittback) NY!
Patrice Evra, Man Utd (världens bästa ytterback och är dessutom oerhört jämn, hejdå Heinze!)
Mittfält:
Tomas Rocisky, Arsenal (blandar och ger, kan i sina bästa stunder ta över en hel match - på egen hand)
Arjen Robben, Chelsea (bänken är ett mysterium, under februari har han varit outstanding på sin plats) NY!
Ryan Giggs, Man Utd (en gammal räv har vaknat till liv, bäst på Red Devils mitt i februari) NY!
Anfallare:
Frederic Kanoute, Sevilla (med kraft och pondus fortsätter han ösa in mål i Spanien) NY!
Robbie Keane, Tottenham (piggaste anfallaren i PL i februari, massa mål och vilka mål sen!) NY!
Didier Drogba, Chelsea (börjar hitta höstformen, överraskande bra defensivt) NY!
Avbytare:
Johan Elmander, Toulose (Sveriges nästa Super Swede, kraftfull i Henry-stil, vår framtid!)
Rio Ferdinand, Man Utd (fantastisk tillsammans med Vidic men livsfarlig utan)
Wayne Rooney, Man Utd (nästa månad har han nog slagit sig in, men hur mycket betyder Henke?)
Emmanuel Adebayor, Arsenal (bättre än Henry för tillfället, gör allt rätt utom mål)
Francesco Totti, Roma (var ju tvungen att ha med en hygglig mittfältare på bänken...)
Ut från laget:
Cristiano Ronaldo, Man Utd (har tappat storformen, usel insats i CL)
Zlatan Ibrahimovic, Inter (fortfarande bäst men han beter sig som en bebis)
Dirk Kuyt, Liverpool (roligt namn men var hetare i januari)
Javier Saviola (Eto'o tillbaka så nu vart det slut på det roliga...)
Cesc Fabregas, Arsenal (för plottrig, måste börja skjuta mer!)
Christian Wilhelmsson, Roma (när han är given i startelvan är han given i drömelvan, bra insatser)
David James, Portsmouth (jag skojade lite sist men han är en jävel på närskott)
Marco Materazzi, Inter (sista dagen i februari bröts Inters segersvit, försvarsklippan har börjat smulats)
Abdoulaye Meite, Bolton (har varit normal i stället för övermänsklig i februari)
På återhörande fotbollsälskare!
4-3-3
Målvakt:
Petr Cech, Chelsea (Mr Helmet är tillbaka, och han är otvivelaktigt världens bästa målvakt) NY!
Backar:
Abou Diaby, Arsenal (the Gunners motsvarighet till Evra är tillbaka, het het het!) NY!
John Terry, Chelsea (som sin idol Colin Hendry nickar han på ALLT, en hjälte!) NY!
Nemanja Vidic, Man Utd (trots mina tidigare tvivel - han är världens bästa mittback) NY!
Patrice Evra, Man Utd (världens bästa ytterback och är dessutom oerhört jämn, hejdå Heinze!)
Mittfält:
Tomas Rocisky, Arsenal (blandar och ger, kan i sina bästa stunder ta över en hel match - på egen hand)
Arjen Robben, Chelsea (bänken är ett mysterium, under februari har han varit outstanding på sin plats) NY!
Ryan Giggs, Man Utd (en gammal räv har vaknat till liv, bäst på Red Devils mitt i februari) NY!
Anfallare:
Frederic Kanoute, Sevilla (med kraft och pondus fortsätter han ösa in mål i Spanien) NY!
Robbie Keane, Tottenham (piggaste anfallaren i PL i februari, massa mål och vilka mål sen!) NY!
Didier Drogba, Chelsea (börjar hitta höstformen, överraskande bra defensivt) NY!
Avbytare:
Johan Elmander, Toulose (Sveriges nästa Super Swede, kraftfull i Henry-stil, vår framtid!)
Rio Ferdinand, Man Utd (fantastisk tillsammans med Vidic men livsfarlig utan)
Wayne Rooney, Man Utd (nästa månad har han nog slagit sig in, men hur mycket betyder Henke?)
Emmanuel Adebayor, Arsenal (bättre än Henry för tillfället, gör allt rätt utom mål)
Francesco Totti, Roma (var ju tvungen att ha med en hygglig mittfältare på bänken...)
Ut från laget:
Cristiano Ronaldo, Man Utd (har tappat storformen, usel insats i CL)
Zlatan Ibrahimovic, Inter (fortfarande bäst men han beter sig som en bebis)
Dirk Kuyt, Liverpool (roligt namn men var hetare i januari)
Javier Saviola (Eto'o tillbaka så nu vart det slut på det roliga...)
Cesc Fabregas, Arsenal (för plottrig, måste börja skjuta mer!)
Christian Wilhelmsson, Roma (när han är given i startelvan är han given i drömelvan, bra insatser)
David James, Portsmouth (jag skojade lite sist men han är en jävel på närskott)
Marco Materazzi, Inter (sista dagen i februari bröts Inters segersvit, försvarsklippan har börjat smulats)
Abdoulaye Meite, Bolton (har varit normal i stället för övermänsklig i februari)
På återhörande fotbollsälskare!
Gripen av bandy
De gånger i livet som jag bytt städer, först från Trollhättan till Örebro, och sen från Örebro till Ljungskile, så har jag varje vinter fått förklara mig.
Det har inte handlat om varför jag blir förkyld fyra-fem gånger varje vintermånad (och sen är pigg som en nötkärna när alla andra har pollenallergi) eller varför jag alltid har sån ful vinterjacka (jag menar, när jag är så vacker i övrigt).
Nej nej nej.
För alltid handlar det om att försvara sporten bandy. Och jag får säga samma sak varje jävla säsong:
Om ni inte levt med det, om ni inte känt lukten från läktaren, och om ni inte ignorerat kylan till den grad där den känns varm, då vet ni inte vad ni talar om.
För ja. För femtielfte gången. Bandy är en sjukt dålig tv-sport. Jag håller verkligen med. MEN! Man ska inte se bandy på tv. Man ska se det live. Man ska se ett derby mellan Gripen-IFK Vänersborg, omringad av tusentals glöggpåverkade människor som i era öron låter som Roy & Roger, och andas in spritångor, kyla och cigarettrök och skrika som ett barn i två gånger fyrtiofem minuter för att hylla, älska och leva med det svartgula lag vi kallar Gripen.
Kom sen och säg att du inte gillade upplevelsen. Då glömde du förmodligen den obligatoriska körvmebrö-ritualen i halvtid. Eller så var du för nykter.
Faktum kvarstår. Vilken annan sport i Sverige (och nu lägger jag till "i Sverige" för i USA ingår det ju öl när ens tioåring lirar basket på garageuppfarten) har en läktarkultur där det är helt okej att dricka sprit helt öppet?
Jag säger inte att det är det bästa med bandykulturen, för moraltanterna finns där ute, det vet jag, men visst fan är det något vackert i att folk blir fulla och sentimentala ihop. Varenda en från folkölsstinna tonåringar via knacka medelålders män och kvinnor till lite lätt finurliga 75-åringar som "inte missat en match med Gripen sen 1939". Det är en enda stor gulsvart familjefylla och fan så mycket roligare än julafton.
Om Gripen vinner, that is.
http://forzagripen.awardspace.com/videosektionen_GBK_KUNGALV_2007.htm
På onsdag, om sex dagar, börjar kvalet till Elitserien. Det står mellan fyra lag. Gripen, Örebro, Finspång och, vilket avgörs i helgen, Frillesås eller IFK Kungälv.
Örebro är favoriter. Men dom kämpar för att hålla sig kvar.
Gripen är utmanarna. Vi har publiken och viljan.
IFK Kungälv (för jag tror dom spöar Frillesås) är outsidern. GBK har märkligt svårt för dom.
Finspång kan dra åt helvete. För som Kaj-Åke "Kajan" Hansson hade sagt: dåm e kjass.
Lite historia. Gripen spelade Allsvenskan en säsong 1973. Då lät den fantastiska och numera kultstämplade låten "Heja Heja Gripen" så här:
http://www.gripentrollhattan.se/download/filer/Jigs%20-%20Heja,%20heja%20Gripen.mp3
Sedan kvalade vi till Allsvenskan varje år, det är sant, vi kvalade och misslyckades varje år, från 1994 till säsongen 2000-2001. För i februari 2001 fick vi äntligen storma isen. Kärleken till klubben man byggt upp under alla misslyckanden och den monumentala orgasm som utlöstes i samband med avancemanget till högsta serien var... grym.
Två säsonger i Allsvenskan blev det. Första lyckades vi kvala oss kvar. Den andra åkte vi ut. Vi åkte ut pga att Vetlanda kvitterade mot IFK Motala i den 89 minuten och på så sätt passerade oss med en poäng. Vår målskillnad var mycket bättre. Men det spelade liksom ingen roll. En enda jävla poäng...
Efter den tunga upplevelsen började återtåget. Och det gick ganska bra. Vi vann alla matcher under hela säsongen utom den allra sista. Där behövde vi minst oavgjort mot Derby (Linköping). Vi kvitterade på övertid och tvåtusen trollhättebor stormade isen i Linköping. Något av det mäktigaste jag upplevt. Glädjeyra (bilden ovan är från strax innan matchstart - bortaplan alltså).
MEN. Vi åkte ur efter en säsong. Direkt.
Så där har det alltså hållt på. Upp och ner, hela tiden. Men det är såna lag som är lätta att älska. Såna man tvingas leva med både i med- och motgång.
Förra året skulle vi återigen gå raka vägen tillbaka. Vi vann alla matcher enkelt. Örebro, till exempel, besegrades i grundserien med tvåsiffrigt. 11-4 tror jag det blev till slut. Men när det väl gällde, då vek Gripen ner sig. Två skitmatcher i kvalserien, 4-4 mot Örebro och den osannolika förlusten mot Slottsbron (jämför med att Ljungskile SK skulle vinna mot Real Madrid - såna skillnader är det inom bandyn), gav Örebro den allsvenska platsen.
Och nu, lite ironiskt nästan, ska Örebro kvala för att hålla sig kvar i högsta serien. Mot Gripen.
Gissa vilket lag som är revanschsuget!
Om sex dagar börjar det. Hoppas ni följer med mig genom detta känslomässiga helvete mina vänner. Ty detta är mitt liv.
/ Jeppe Larsson, stolt medlem i Yellow Front
Oh Freddie dear...
När det verkligen såg som mörkast ut. När Zlatan beter sig som en gnällig jävla barnunge, när Henrik Larsson för gott, för nu är det väl på riktigt (???), slutat i landslaget och när Fredrik Ljungberg varit skadad till och från sedan VM. Ja, när allt verkligen såg ut att vara som mörkast. Inte ens då kom vändningen.
Fredrik Ljungberg gjorde comeback i Arsenal igår. Han hade för första gången tålmodigt väntat ut en skada, låtit den läka helt, trots att han hade kunnat göra comeback redan i januari. Men det skulle liksom inte gå fel den här gången. Han skulle vara helt hel och komma tillbaka i gammal god form. Med en kvart kvar av FA-cupreturen mot Bolton på Reebook Stadium klev kungen av Berlin in på planen. Sveriges lagkapten. Sveriges hopp. Äntligen var han tillbaka.
Trodde man.
För när "Freddie", han kallas så i England, kom in förvandlades han till en kona, ett rundningsmärke för en blonderad afrikan som varje svensk drömt mardrömmar om sen VM 2002. Ni vet, El-Hadji Diouf. Inte mindre än tre gånger snurrade han upp Ljungberg. Han, som var boom boom swop swop, hade nu blivit det klumpiga kärnkraftverk som Johan Mjällby en gång var. Han såg seg ut, ingen timing, som en snigel jämfört med de andra Arsenal-spelarna och, fy fan för att jag skriver detta, han såg ut som en föredetting. Nickarna var usla, tekniken ännu värre och passningarna hittade aldrig rätt adress. Jag var inställd på att hans storhetstid var över, att Sverige aldrig mer skulle innehålla tre "Superswedes" och att vändningen för Ljungberg, som ju haft en nedåtgående trend sedan VM i Tyskland, aldrig skulle komma. Så blev det också 1-1 genom en riktig Bolton-urladdning. En kvittering som ledde till förlängning och som gav Wanderers ett rejält psykologiskt försprång.
Och det var såklart då, när verkligen allt hopp av hoppet som var ute var ute, som vändningen kom.
En löpning. En smörpass. Ett kliniskt avslut i världsklass, stenhårt placerat i målvaktens vänstra hörn. Att ett mål kan betyda så mycket. Att ett mål kan betyda så jävla mycket.
Efter Ljungbergs 2-1, som var det matchavgörande målet på alla sätt och vis (men just nu är det av ringa betydelse), sprudlade han. Helt plötsligt fungerade allt. Djupledslöpningarna, glidtacklingarna i hans suveräna hemåtjobb, timingen, självförtroendet (han provade till och med ett stenhårt distansskott - HAN (!) som inte kan skjuta!) och allt igen. Fredrik Ljungberg var tillbaka.
Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket det här målet betydde. Men skulle ni se den förvandlingen av Freddie igår, som ena stunden var en spelare på dekis, men som i nästa hade gett sig fan på att bli utnämnd till Arsenals bäste spelare (Henry var inte med igår), så hade ni kanske anat. Med målet vann inte bara Arsenal matchen. Med målet fick Ljungberg tillbaka allt sitt självförtroende. Alla hans tvivel raderades. Och det är det som är så viktigt.
Jag vill mena att målet igår är faktorn, kanske den avgörande, som tar Sverige till EM i Österrike/Schweiz 2008. Jag vill tamejfan mena att Fredrik Ljungbergs mål igår tar oss till EM. Jag vill mena att en lycklig och spelsugen Freddie betyder exakt SÅ mycket för ett landslag som såg så fruktansvärt ointressant ut mot Egypten.
Hela Sverige fick ett lyft igår. Kände ni det inte då så kommer ni att göra det. Mot Nordirland. Mot Danmark. Och mot Spanien. Vi är snart i EM. Kungen av Berlin är tillbaka.
Fredrik Ljungberg gjorde comeback i Arsenal igår. Han hade för första gången tålmodigt väntat ut en skada, låtit den läka helt, trots att han hade kunnat göra comeback redan i januari. Men det skulle liksom inte gå fel den här gången. Han skulle vara helt hel och komma tillbaka i gammal god form. Med en kvart kvar av FA-cupreturen mot Bolton på Reebook Stadium klev kungen av Berlin in på planen. Sveriges lagkapten. Sveriges hopp. Äntligen var han tillbaka.
Trodde man.
För när "Freddie", han kallas så i England, kom in förvandlades han till en kona, ett rundningsmärke för en blonderad afrikan som varje svensk drömt mardrömmar om sen VM 2002. Ni vet, El-Hadji Diouf. Inte mindre än tre gånger snurrade han upp Ljungberg. Han, som var boom boom swop swop, hade nu blivit det klumpiga kärnkraftverk som Johan Mjällby en gång var. Han såg seg ut, ingen timing, som en snigel jämfört med de andra Arsenal-spelarna och, fy fan för att jag skriver detta, han såg ut som en föredetting. Nickarna var usla, tekniken ännu värre och passningarna hittade aldrig rätt adress. Jag var inställd på att hans storhetstid var över, att Sverige aldrig mer skulle innehålla tre "Superswedes" och att vändningen för Ljungberg, som ju haft en nedåtgående trend sedan VM i Tyskland, aldrig skulle komma. Så blev det också 1-1 genom en riktig Bolton-urladdning. En kvittering som ledde till förlängning och som gav Wanderers ett rejält psykologiskt försprång.
Och det var såklart då, när verkligen allt hopp av hoppet som var ute var ute, som vändningen kom.
En löpning. En smörpass. Ett kliniskt avslut i världsklass, stenhårt placerat i målvaktens vänstra hörn. Att ett mål kan betyda så mycket. Att ett mål kan betyda så jävla mycket.
Efter Ljungbergs 2-1, som var det matchavgörande målet på alla sätt och vis (men just nu är det av ringa betydelse), sprudlade han. Helt plötsligt fungerade allt. Djupledslöpningarna, glidtacklingarna i hans suveräna hemåtjobb, timingen, självförtroendet (han provade till och med ett stenhårt distansskott - HAN (!) som inte kan skjuta!) och allt igen. Fredrik Ljungberg var tillbaka.
Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket det här målet betydde. Men skulle ni se den förvandlingen av Freddie igår, som ena stunden var en spelare på dekis, men som i nästa hade gett sig fan på att bli utnämnd till Arsenals bäste spelare (Henry var inte med igår), så hade ni kanske anat. Med målet vann inte bara Arsenal matchen. Med målet fick Ljungberg tillbaka allt sitt självförtroende. Alla hans tvivel raderades. Och det är det som är så viktigt.
Jag vill mena att målet igår är faktorn, kanske den avgörande, som tar Sverige till EM i Österrike/Schweiz 2008. Jag vill tamejfan mena att Fredrik Ljungbergs mål igår tar oss till EM. Jag vill mena att en lycklig och spelsugen Freddie betyder exakt SÅ mycket för ett landslag som såg så fruktansvärt ointressant ut mot Egypten.
Hela Sverige fick ett lyft igår. Kände ni det inte då så kommer ni att göra det. Mot Nordirland. Mot Danmark. Och mot Spanien. Vi är snart i EM. Kungen av Berlin är tillbaka.
10 bästa anfallarna
Dags för lite fotbollsnörderi igen. Jag, Andréas och Martin har fått uppdraget att lista dom 10 bästa anfallarna från VM 2006 och fram till idag. Mycket svårt visade det sig, eftersom formerna på flera av dom gått upp och ner. Världens bäste till exempel, som tog sig in på en sjunde plats, har ju egentligen varit kass sen CL-guldet, men han är ju ändå världens bäste. Klart han ska vara med.
1. Didier Drogba, Chelsea (Outstanding i höstas! Var då magisk o gjorde ett bra VM)
2. Miroslav Klose, Werder Bremen (VM:s skytteligavinnare, bra på allt)
3. Thierry Henry, Arsenal (vissa dagar helt överlägsen världen, andra osynlig)
4. Zlatan Ibrahimovic, Inter (starkt efter svackan o ett uselt VM att va så dominant i Serie A)
5. Frederic Kanoute, Sevilla (ligger bakom lagets succésäsong o leder spanska skyttesligan)
6. Wayne Rooney, Manchester Utd (upp o ner, men fruktansvärt bra när han vill, hittat formen)
7. Ronaldinho, Barcelona (antingen etta eller inte med alls, han blev sjua)8. Peter Crouch, Liverpool (med den kroppen ska man inte ha en sån teknik, livsfarlig)
9. Diego Milito, Zaragoza (öst in mål för ett annat spanskt lag som överraskat)
10. Florent Malouda, Lyon (grymt bra i höstas i ett lag som då var lika grymt, svacka nu)
Bubblare
Farfán, PSV Eindhoven (gör mål som fán i Holland)
Obafemi Martins, Newcastle (snabb så in i helvete, och nu nätar han också)
Shawn Wright-Phillips, Chelsea (bänkad och ytter, men i landslaget forward och fantastisk!)
Mario Gomez, Stuttgart (delad skytteligalening med Klose o gör nu mål i landslaget (Tyskland))Henrik Larsson, Manchester Utd / HIF (inga kommentarer, sanslöst jämn, dock ett dåligt VM)
Fetmatisk
Jag hade tänkt att någon gång starta ett nyttigare liv. Det blev inte i helgen. Totalt tio öl (folkis och stark blandat), sex coca-cola och två pizzor.
MEN JÄVLAR VA GÖTT JAG MÅDDE!!!
Sen gjorde jag iofs en helt okej innebandyträning på måndagen. Bra tempo i kroppen, pigg i huvudet och, tro det eller ej, jag passade även på att göra 50 situps. Det sistnämnda behövs. Mmmmuskelmmmmaaassssaaa.
Läste just ett nytt inlägg på min vän och klasskompis Adam Strandmans blogg. Följande fanns, bland annat, att läsa.
"Eld och rörelse är avgörande i striden. Men också i samhället och på fotbollsplanen."
Det är kanske ett av de mest minnesvärda citaten jag läst. Det är ett citat som är så bra att man vill brodera det på nån väggbonad, baka kakor och koka kaffe och sen ha en liten fika med citatet, där på väggen, i bakgrunden. Det ska lukta nybakat och pensionär.
I vattenrutschkanor finns flera tricks när det gäller att ta sig ner snabbt. Det kan vara allt från att se till att endast skulderblad och hälar står för friktionen till att, lite mer okonventionellt, dra upp badbyxorna i skåran eftersom nakna skinkor tydligen ska glida bättre. Ett annat trick för att ta sig ner snabbt är helt enkelt att vara jävligt tung.
Så därför kom det heller inte som någon överraskning att Anja Pärsson lyckades skrälla till sig ett guld igår.
Det har tagit ett tag sen den här bloggens senaste inlägg. Jag ber om ursäkt för det. Men jag har varit upptagen med att äta mättat fett.
MEN JÄVLAR VA GÖTT JAG MÅDDE!!!
Sen gjorde jag iofs en helt okej innebandyträning på måndagen. Bra tempo i kroppen, pigg i huvudet och, tro det eller ej, jag passade även på att göra 50 situps. Det sistnämnda behövs. Mmmmuskelmmmmaaassssaaa.
Läste just ett nytt inlägg på min vän och klasskompis Adam Strandmans blogg. Följande fanns, bland annat, att läsa.
"Eld och rörelse är avgörande i striden. Men också i samhället och på fotbollsplanen."
Det är kanske ett av de mest minnesvärda citaten jag läst. Det är ett citat som är så bra att man vill brodera det på nån väggbonad, baka kakor och koka kaffe och sen ha en liten fika med citatet, där på väggen, i bakgrunden. Det ska lukta nybakat och pensionär.
I vattenrutschkanor finns flera tricks när det gäller att ta sig ner snabbt. Det kan vara allt från att se till att endast skulderblad och hälar står för friktionen till att, lite mer okonventionellt, dra upp badbyxorna i skåran eftersom nakna skinkor tydligen ska glida bättre. Ett annat trick för att ta sig ner snabbt är helt enkelt att vara jävligt tung.
Så därför kom det heller inte som någon överraskning att Anja Pärsson lyckades skrälla till sig ett guld igår.
Det har tagit ett tag sen den här bloggens senaste inlägg. Jag ber om ursäkt för det. Men jag har varit upptagen med att äta mättat fett.
Listan: Livekonserter
På önskemål från Ljungskiles enda rödhåriga AIK:are följer här två listor angående livekonserter. De är inte exakt som önskemålen men nära nog. De fem bästa albumen måste jag fundera lite mer på.
Lista nr 1:
"Fem konserter jag velat se men som jag varit för ung (eller ej funnits) för att uppleva"
1. Bruce Springsteen & the E Street Band, Hammersmith Odeon, London 1975
2. Motown-kväll med Smokey Robinson & the Miracles, Diana Ross & the Supremes, Marvin Gaye, Four Tops, Jackson 5 och så vidare i början-mitten av 60-talet
3. Bruce Springsteen & the E Street Band, Ullevi, Göteborg 1985
4. Dexy's Midnight Runners, runt Don't Stand Me Down 1985
5. Rage Against The Machine, i USA nånstans 1992
The Beatles hade varit coolt också. Och The Libertines mellan första och andra plattan. Och Radiohead runt The Bends. Och Guns N' Roses 1987 på nån pub i LA. Och NOFX-konserten som är på I Heard They Suck Live-skivan. Och Elvis Presley körandes "Burning Love" och "Suspicious Minds". Queen i Rio de Janeiro 1985. Live Aid-galorna -85 och -91. Och Michael Jackson nånstans runt Dangerous-plattan. Candi Staton! Tindersticks! Allihop!
Lista nr 2
"De tio bästa konserterna jag sett"
1. Bruce Springsteen & the E Street Band, Ullevi, Göteborg 2003 (dag 1)
2. Guns N' Roses, Stockholm Stadion, 1993
3. bob hund, Hultsfred 1999
4. Primal Scream, Hultsfred, 2000
5. Refused, Vänersborg, 1998
6. Manu Chao Radio Bemba Sound System, Roskilde 2002
7. Håkan Hellström, P2, Örebro 2000
8. Moneybrother, Hultsfred, 2003
9. Kent, Roskilde 2005
10. Division of Laura Lee, Hultsfred, 2001
Nära men inte tillräckligt:
Sigur Rós w. Amina, Roskilde 2003
Mew, Roskilde 2005
Bruce Springsteen & the Seeger Session Band, Globen, Stockholm 2006
Danko Jones, Hultsfred 2001
!!!, Roskilde 2004
The Soundtrack of Our Lives, Hultsfred 2001
The Hives, Where the action is, Göteborg 2005
David & the Citizens, Hultsfred 2002
Chemical Brothers, Hultsfred 1999
Florence Valentin, Klubb Smart, Örebro 2006
Pascal, Klubb Smart, Örebro 2006
Flogging Molly, Hultsfred 2003
Foo Fighters, Roskilde 2005
Green Day, Roskilde 2005
Randy, Hultsfred 2002
Håkan Hellström, Hultsfred 2001
Broder Daniel, Hultsfred 1999
Smashing Pumpkins, Hovet, Stockholm 2000,
Radiohead, Hultsfred 2003
The Cardigans, Roskilde 2003
Iron Maiden, Roskilde 2003
Metallica, Roskilde 2003
Laakso, Klubb Smart, Örebro 2005
...und so weiter...............
Helvete! Jag kan fortsätta i evigheter. Jag kommer på för många hela tiden. Det här var ju sjukt svårt. Kan man få in hundra konserter på topp 10??? Och vad har jag glömt som jag kommer ångra??? Jävla Nils...
Är det något jag kan konstatera så är det att 2003 var det bästa konsertåret i mitt liv och jag tror ingenting kan slå det.
Nu måste jag fortsätta med den där jävla hemtentan. 5 timmar har gått och jag har ännu inte börjat. Efter gårdagens fantastiska fart med 6 gjorda frågor så hade jag hoppats på mer. Och om en timma är det innebandy. Satan!
Lista nr 1:
"Fem konserter jag velat se men som jag varit för ung (eller ej funnits) för att uppleva"
1. Bruce Springsteen & the E Street Band, Hammersmith Odeon, London 1975
2. Motown-kväll med Smokey Robinson & the Miracles, Diana Ross & the Supremes, Marvin Gaye, Four Tops, Jackson 5 och så vidare i början-mitten av 60-talet
3. Bruce Springsteen & the E Street Band, Ullevi, Göteborg 1985
4. Dexy's Midnight Runners, runt Don't Stand Me Down 1985
5. Rage Against The Machine, i USA nånstans 1992
The Beatles hade varit coolt också. Och The Libertines mellan första och andra plattan. Och Radiohead runt The Bends. Och Guns N' Roses 1987 på nån pub i LA. Och NOFX-konserten som är på I Heard They Suck Live-skivan. Och Elvis Presley körandes "Burning Love" och "Suspicious Minds". Queen i Rio de Janeiro 1985. Live Aid-galorna -85 och -91. Och Michael Jackson nånstans runt Dangerous-plattan. Candi Staton! Tindersticks! Allihop!
Lista nr 2
"De tio bästa konserterna jag sett"
1. Bruce Springsteen & the E Street Band, Ullevi, Göteborg 2003 (dag 1)
2. Guns N' Roses, Stockholm Stadion, 1993
3. bob hund, Hultsfred 1999
4. Primal Scream, Hultsfred, 2000
5. Refused, Vänersborg, 1998
6. Manu Chao Radio Bemba Sound System, Roskilde 2002
7. Håkan Hellström, P2, Örebro 2000
8. Moneybrother, Hultsfred, 2003
9. Kent, Roskilde 2005
10. Division of Laura Lee, Hultsfred, 2001
Nära men inte tillräckligt:
Sigur Rós w. Amina, Roskilde 2003
Mew, Roskilde 2005
Bruce Springsteen & the Seeger Session Band, Globen, Stockholm 2006
Danko Jones, Hultsfred 2001
!!!, Roskilde 2004
The Soundtrack of Our Lives, Hultsfred 2001
The Hives, Where the action is, Göteborg 2005
David & the Citizens, Hultsfred 2002
Chemical Brothers, Hultsfred 1999
Florence Valentin, Klubb Smart, Örebro 2006
Pascal, Klubb Smart, Örebro 2006
Flogging Molly, Hultsfred 2003
Foo Fighters, Roskilde 2005
Green Day, Roskilde 2005
Randy, Hultsfred 2002
Håkan Hellström, Hultsfred 2001
Broder Daniel, Hultsfred 1999
Smashing Pumpkins, Hovet, Stockholm 2000,
Radiohead, Hultsfred 2003
The Cardigans, Roskilde 2003
Iron Maiden, Roskilde 2003
Metallica, Roskilde 2003
Laakso, Klubb Smart, Örebro 2005
...und so weiter...............
Helvete! Jag kan fortsätta i evigheter. Jag kommer på för många hela tiden. Det här var ju sjukt svårt. Kan man få in hundra konserter på topp 10??? Och vad har jag glömt som jag kommer ångra??? Jävla Nils...
Är det något jag kan konstatera så är det att 2003 var det bästa konsertåret i mitt liv och jag tror ingenting kan slå det.
Nu måste jag fortsätta med den där jävla hemtentan. 5 timmar har gått och jag har ännu inte börjat. Efter gårdagens fantastiska fart med 6 gjorda frågor så hade jag hoppats på mer. Och om en timma är det innebandy. Satan!