Oh Freddie dear...
Fredrik Ljungberg gjorde comeback i Arsenal igår. Han hade för första gången tålmodigt väntat ut en skada, låtit den läka helt, trots att han hade kunnat göra comeback redan i januari. Men det skulle liksom inte gå fel den här gången. Han skulle vara helt hel och komma tillbaka i gammal god form. Med en kvart kvar av FA-cupreturen mot Bolton på Reebook Stadium klev kungen av Berlin in på planen. Sveriges lagkapten. Sveriges hopp. Äntligen var han tillbaka.
Trodde man.
För när "Freddie", han kallas så i England, kom in förvandlades han till en kona, ett rundningsmärke för en blonderad afrikan som varje svensk drömt mardrömmar om sen VM 2002. Ni vet, El-Hadji Diouf. Inte mindre än tre gånger snurrade han upp Ljungberg. Han, som var boom boom swop swop, hade nu blivit det klumpiga kärnkraftverk som Johan Mjällby en gång var. Han såg seg ut, ingen timing, som en snigel jämfört med de andra Arsenal-spelarna och, fy fan för att jag skriver detta, han såg ut som en föredetting. Nickarna var usla, tekniken ännu värre och passningarna hittade aldrig rätt adress. Jag var inställd på att hans storhetstid var över, att Sverige aldrig mer skulle innehålla tre "Superswedes" och att vändningen för Ljungberg, som ju haft en nedåtgående trend sedan VM i Tyskland, aldrig skulle komma. Så blev det också 1-1 genom en riktig Bolton-urladdning. En kvittering som ledde till förlängning och som gav Wanderers ett rejält psykologiskt försprång.
Och det var såklart då, när verkligen allt hopp av hoppet som var ute var ute, som vändningen kom.
En löpning. En smörpass. Ett kliniskt avslut i världsklass, stenhårt placerat i målvaktens vänstra hörn. Att ett mål kan betyda så mycket. Att ett mål kan betyda så jävla mycket.
Efter Ljungbergs 2-1, som var det matchavgörande målet på alla sätt och vis (men just nu är det av ringa betydelse), sprudlade han. Helt plötsligt fungerade allt. Djupledslöpningarna, glidtacklingarna i hans suveräna hemåtjobb, timingen, självförtroendet (han provade till och med ett stenhårt distansskott - HAN (!) som inte kan skjuta!) och allt igen. Fredrik Ljungberg var tillbaka.
Jag tror inte riktigt ni förstår hur mycket det här målet betydde. Men skulle ni se den förvandlingen av Freddie igår, som ena stunden var en spelare på dekis, men som i nästa hade gett sig fan på att bli utnämnd till Arsenals bäste spelare (Henry var inte med igår), så hade ni kanske anat. Med målet vann inte bara Arsenal matchen. Med målet fick Ljungberg tillbaka allt sitt självförtroende. Alla hans tvivel raderades. Och det är det som är så viktigt.
Jag vill mena att målet igår är faktorn, kanske den avgörande, som tar Sverige till EM i Österrike/Schweiz 2008. Jag vill tamejfan mena att Fredrik Ljungbergs mål igår tar oss till EM. Jag vill mena att en lycklig och spelsugen Freddie betyder exakt SÅ mycket för ett landslag som såg så fruktansvärt ointressant ut mot Egypten.
Hela Sverige fick ett lyft igår. Kände ni det inte då så kommer ni att göra det. Mot Nordirland. Mot Danmark. Och mot Spanien. Vi är snart i EM. Kungen av Berlin är tillbaka.
en Henke i form lyfter vilket lag som helst. I synnerhet Sverige. Vår kapten styr skutan med järnhand och det är viktigare än våra anfallare so beter sig som småbarn.
Klart Ljungberg är viktig för landslaget. Han är den bästa vi har.
Men har han haft tvivel på sig själv?
Om man varit skadad så mycket, och som nu inte spelat på två månader, och att man dessutom under den tiden haft en dust med Wenger och mot ens vilja varit på väg från klubben, och sen går in och spelar som han gör innan han gjorde målet så, ja, Ljungberg har haft tvivel på sig själv. Annars är han inte mänsklig.
Men det är sant. Med tanke på hur han låter när han pratar är det fullt möjligt. =)
Jag tror ju inte Ljungan varit på väg från Arsenal. Det är nog överdrivet. Självförtroendet har det nog, med all rätt, aldrig varit fel på.
Vad har hänt med din blogg?
Är det vår tävling som knäckt dig eller har du blivit bloggmätt efter att ha lekt Mats Olsson?
Kom igen nu. Jag vill se fler inlägg Jeppe!