AmsterDAMN, here we come!
Jag tar därför inte hänsyn till något som händer i Sverige under den kommande veckan. "Det var inte jag".
När jag kommer tillbaka kommer jag INTE att skriva vad som hände under resan. Det är inte intressant. Och det här ska inte vara nån dagbok i fortsättningen. Det är dags att turna den här skiten te en blogg! Med åsikter.
Sooo... brilliant!
Appropå briljant. Har en ny favorit från Family Guy nu.
Kolla in klippet här: http://www.youtube.com/watch?v=1BTA7yKlnMs
Jag skrattade oavbrutet så att jag fick andnöd och ont i bröstet. Sanslöst roligt.
Ha det gott här hemma nu då!
Puss och kram
/ Jesper
Saknaden av att spela musik
Dust the dreams of your shoulders...
Joel Wallòn är född att stå på en scen. Min kära vän Joel är en rockstjärna i ett fantastiskt härligt band som heter Holiday Factory. De är ett litet band - fortfarande - och chansen att de får chansen att bli nåt stort - som de drömt om - är inte stor. Det är så det är. Men verkligheten är också att dom har så fantastiskt roligt. Att dom får ut nåt av att stå på en scen inför 200 personer i sin lilla hemstad Köping och spela svängig poprock som om de inte fanns en morgondag. Och i alla fall får vara rockstjärnor för en stund. Vilket Joel är - även om han lika gärna kunde stå på scen inför 20 000, och ändå vara bäst.
Jag saknar att spela i band. Jag saknar att slita i en replokal bland baguetter och halvliters LOKA-flaskor med vänner och ladda inför en spelning. Och mest av allt att stå inför publik och framföra något man själv varit med och skapat. Fan va jag saknar det.
Och så David sen. Som spelat musik så länge jag känt honom. I lilla Åmål har han och hans vänner Eric, Jens och Kristoffer kämpat med sitt band Kid Down. Och nu har de lyckats. De tog chansen de fick, eller rättare sagt, de skapade chansen själva. För en vecka sen släppte Kid Down sitt debutalbum på Burning Heart Records - skivbolaget de växte upp med.
Så om man nu ska återknyta till inledningsfrasen, skriven av Joel Wallòn himself, så kan man faktiskt konstatera att drömmen man har mycket väl kan bli sann. Även om verkligheten sällan låter dig tro det.
Själv lyckades vi ganska bra med JLB. Vi fick spela på Emmabodafestivalen liksom. Och för en liten poporkester som bara fanns till för att det är så oerhört roligt att spela musik så var det en fin final för ett fint band. Även om jag saknar spelandet, och gemenskapen med mina medmusikanter i en replokal, mer än någonsin.
Men det är aldrig försent. Orup, till exempel, var ju över 30 när han slog igenom.
Så, nu när processen ändå är igång, borde jag kanske plocka upp gitarren på allvar igen.
Och låta dammet på axlarna ligga kvar.
Till sist: Gloat, Brand New Day, Kapten Kermit, DGPP, Örebrohardcorebandet, Kill Amore och Jesper Larsson Band. Ni är bland de finaste av minnen. Det bör bli fler.
Så nu jävlar.
Fulla för kärlekens skull
Har haft två fantastiska veckor i Örebro. Dels med min bättre hälft, och sen också eftersom jag haft en jävligt bra praktik. Har bara träffat en enda kändis visserligen, Tomas Oredsson (stand-up), eller just det, Mora Träsk också, men jag har hört att det är mer kändistätt på andra redaktioner i landet sooo... you tell me. Jag berättar mer om praktiken om ni vill veta. Men inte här. "Man ska hålla isär jobb och privatliv". Liksom.
Ikväll blir det rabalder i Örebro. Marit har åkt hem för att fira påsk med La Familia och här sitter jag med en hel lägenhet för mig själv och sneglar på Harry Potter. Han har vuxit en del sen första filmen. Undrar om han får ligga mycket, Harry-pojken. Man kan ju bara gissa. Lätt att han drar vitsar om trollstav och grejer. Tönt. Men rik.
Rubriken på denna blogg kommer från Andréas senaste inlägg. Det är en ny låt med Eldkvarn som finns på www.myspace.com/eldkvarn Den är fantastisk! Lyssna om ni nån gång varit unga och oanständiga.
Man kan ju säga så här: fatta vilken jävla självinsikt man får när man blir äldre. Ska bli kul att höra Håkan sjunga om knark och randiga tröjor och Lasse Winnerbäck om att klippa sig och bli tjock.
Appropå randiga tröjor. Ikväll är det EBK-revival på Babar. Sveriges bästa popklubb gör comeback för en enda kväll, ikväll. Gitarrpopnostalgi utan dess like. Jag har randig tröja dagen till ära. En dom rea ut på H&M. Storlek XL. Mäktigt.
Ska vi säga så?
Ja det gör vi.
Hufflepuff!!! (=en av de klubbar som inte får så mkt uppmärksamhet bakom Slytherin och Gryffindor)
Hej då.