En sån tomhet.
För alltid.
Det stod skrivet i stjärnorna att Liverpool skulle besegra Arsenal. Tittade man riktigt noga kunde man se det, resultatet, nedkluddat på Torres, Gerrard, Fabregas och Flamini.
Och möjligtvis på Fröjdfeldt. Men dels är inte den svenske domaren någon stjärna och dels är inte det här en förlust vi kan skylla på Peter. Han gjorde en väldigt bra match.
För det är så här det är. Det har börjat sjunka in. Jag har börjat förstå att matchen vi just sett var den bästa och mest dramatiska fotbollsmatch som någonsin spelats mellan dessa lag. Kanske också en av de bästa och mest dramatiska som någonsin spelats på Anfield, i Champions League, i världen.
Jag vet inte. jag kan inte tänka klart just nu. Mitt känsloregister är fortfarande överhettat.
Matchen i korthet. Arsenal dominerar inledningsvis totalt, i 30 minuter, och visar upp den vackraste fotboll man kan skåda med ett fantastiskt passningsspel. Samtidigt får inte Liverpool in en enda passning - till och med Gerrard slår bort bollar(!) - och jag börjar tro att vi inte kan förlora. Fel. Jag börjar tro att vi kan vinna.
Men så nickar Hyypiä in en fantastisk nick på hörna - givetvis stolpe in - och Arsenal dör helt. Respiratorn heter Flamini. Flamini som på egen hand bemästrar både Mascherano och Gerrard och kanske den viktigaste spelaren i Arsenal för tillfället. Men Liverpool vore inte Liverpool om de inte hade små viktiga marginaler på sin sida. Flamini skadas. Flamini byts ut. Och Gilberto kommer in. Gilberto som är den i Arsenal, förutom Senderos, som inte passar in i det snabba spelet. Arsenal förlorar sin trygghet, Arsenal börjar stressa, Arsenal börjar passa fel. Och Liverpool börjar hitta rätt med allt. Det känns så tungt.
Och sen får Torres bollen. Han gör en usel match. Han är osynlig. Men Torres får bollen och gör ett av 2008:s snyggaste mål. Och från och med den stunden är han planbäst och helt sagolik.
Arsenal gör två offensiva byten. På Theo Walcotts ryggtavla sitter en vev och precis innan han springer in på planen går Pat Rice fram och vevar den veven i bott tills det att han hör ett klick.
En stund senare gör Theo den mest fantastiska löpning med boll i fart - vilken fart! - som jag sett sedan Michael Owens mot Argentina i VM 1998. Han serverar Adebayor som har sin femtielfte chans och som äntligen målar.
2-2. Och Arsenal är i semifinal. Vi jublar, jag och Johan, så att det gör ont i halsen. Sen sätter vi jublet i halsen. Fröjdfeldt pekar på straffpunkten. Det ser ut som en klar straff och tomheten är kännbar. Vi kan höra hur magsäcken vrider sig. Det. Är. Inte. Sant.
"Gerrard missar inte", konstaterar vi och grämer oss över hur Babel rutinerat väntar med att falla först innanför straffområdet när man tydligt på reprisen ser hur han blir dragen i armen utanför straffområdet. Jämför det med när Hleb blev dragen i armen för sex dagar sedan. Det känns inte rättvist. Det känns tomt. Toure får dessutom ta varningen. Toure som inte ens snuddar Babel. Det är Fröjdfeldts enda osäkra ingripande i matchen. Och det är en typisk Liverpool-marginal. Vid exakt rätt tillfälle. Bäst när det gäller skrev Andréas. Det är sant. Det är så jävla sant. Tyvärr.
Att Babel sedan gör 4-2 är ett resultat av att Arsenal satsar allt på ett kort. Men trots tomheten - DET VAR EN HELT JÄVLA SUVERÄN FOTBOLLSMATCH. Den hade ALLT. Och det är en match vars dramatik inte kommer upprepas förrän EM drar igång. Inte för mig i alla fall. Inte för mitt känsloregister. Men i natt lägger jag mig för att sova med sorg.
Till sist: Var det någon mer än jag som reagerade på Lars Ohlys tapeter? Skitsamma. Känns tryggt att han håller på ett rött lag och att han verkar ha en stabil fru som sköter hemmet när han jobbar.