Jojo till mitt jojo-lag!
I går gjorde Gripen klart med Jonas "Jojo" Pettersson - 400 mål på 164 matcher för Mjöndalen i norska Elitserien. Han var jagad av storklubbar i Sverige hela sommaren men väljer först nu, mitt under brinnande säsong, att gå till Gripen. Antar att det var rätt dyrt att få hit honom men det kvittar om han öser in mål, något Gripen varit dåliga på den här säsongen.
Jojo har vunnit fyra guld, spelat sju finaler och tagit hem skytteligan fem gånger sedan han kom till Norge 2001. Just nu pågår ett tufft matchande för Gripen och de andra elitserieklubbarna så hans ankomst är behövlig.
Sedan är frågan hur hög klass norska Elitserien egentligen håller, men statistiken är imponerande.
Kanske spelar han redan imorrn mot Villa borta.
Gripen tog i går i regn och rusk en otroligt viktig poäng hemma mot Tillberga tack vare Misja Pasjkin. "Pajjan" kvitterade på hörna med åtta minuter kvar av matchen. Pelle Fosshaug i Tillberga blev i vanlig ordning utvisad. Strax innan Misjas strut kvitterade Edsbyn mot Sirius och det som kunde blivit en mardröm blev till slut helt okej. Alla poäng är viktiga nu.
Foto: Drammen Tidning
Zlatan bäst i Serie A
Ni som följer den här bloggen vet att jag blivit kallad patetisk för att jag tagit ut Zlatan i Årets Lag. Jag har också fått höra att uttagningen av svensken verkligen var löjlig.
Det är inte utan att man sträcker på sig lite nu när de verkliga experterna, tränarna i Serie A, har fått säga sitt.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article1538323.ab
Det är ett stort erkännande för Zlatan Ibrahimovic. Även om jag tycker det är konstigt att han kommer före en spelare som Kaká i en sådan här omröstning - som ju blev utsedd till världens bäste 2007. Å andra sidan gör Zlatan, som jag själv påpekat, en väldigt stor nytta för laget - även när han inte gör mål eller assists.
I Italien är det en tränares dröm att få ha Ibra i sitt lag. Så är det även i ett pojkrum i Trollhättan.
Foto: AFP (från aftonbladet.se)
Årets fotbollslag 2007
Andréas tog ut Årets Lag, Martin klargjorde att han snart tänker göra samma sak och jag, jag måste ju givetvis göra detsamma. Då jag älskar mittbackar mer än offensiva ytterbackar ställde jag upp mitt lag i en 3-4-3-uppställning med ett diamantmittfält. Backlinjen innehåller ändå så bra backar. Närmast att komma med i laget var annars Sergio Ramos som jag under året sett både i landslaget (tack vare att Spanien spelade i Sveriges grupp) och en hel del i Real Madrid (Tv4+ = fantaststico). Hans rusher under året från sin ytterbacksposition har varit helt makalösa. Ändå räcker det inte för att kvala in i Årets Lag 2007. Jag betonar gärna LAG före enskilda spelare och därför ser det ut som det gör. Tror inte att det hade sett speciellt annorlunda ut annars.
För att höja kvalitén på listan har jag letat upp ett passande YouTube-klipp för varje spelare. Länkar bifogas under varje motivering.
Målvakt:
Gianluigi Buffon
- för evigt trogen sitt Juventus var han en av de som stannade när laget åkte ner i serie B. Han var också en stor orsak till att de tog steget tillbaka upp i serie A i våras. Väl där väntade sig inte folk att Juventus skulle vara med och störa de stora. Men nykomlingen hade en stark defensiv och har man det kan man komma långt i Italien. Defensiven styrs för övrigt helt av Buffon som blandar sin pådrivande stil med fantastiska reflexräddningar. Buffon är världens bästa fotbollsmålvakt och han firar sina räddningar som när en annan gör mål. Så mycket hjärta räcker längst.
http://www.youtube.com/watch?v=63eJu6bpXis
Backar:
Fabio Cannavaro
- förra året utsågs han till världens bästa fotbollsspelare, i våras tog han Real Madrid till deras första La Liga-seger på länge och strax innan jul kom han trea på samma lista som han kom överst på i fjol. Han är den starka länken och i hans närvaro har Pepe vuxit oerhört. Mittbacksparet var magiskt bra häromdagen i El Clasico. Real är bättre än på länge och jag tror Fabio är den största bidragande orsaken. Självklart tar han en plats i årets lag 2007.
http://www.youtube.com/watch?v=hNVnuNuCHKQ
Rio Ferdinand
- en av världens mest spelskickliga backar tillsammans med Nesta. Men jag väljer Rio före italienaren då engelsmannens säsong hittills varit något utöver det vanliga. Och räknar vi in våren var han ju en stor anledning till PL-vinsten. Tillsammans med Vidic utgör dom ett stenhårt backpar. Framför allt spelar han alltid med en jävla inställning. Något nästa klipp från i mars visar.
http://www.youtube.com/watch?v=ub842qIfVZQ
Kolo Toure
- i ett lag som Arsenal med så många små och tekniska lirare på mittfältet måste ju någonting väga upp. Mannen heter Kolo Toure och är i mina ögon en Lilian Thuram årgång -98. Kolo är stenhård och har kanske världens bästa timing när det kommer till glidtacklingar. Dessutom är det oerhört roligt när han följer med upp i anfallen. Han har ju som bekant en jävla hästspark till högerfot. Kombinationen snabb och bra i luften gör honom till en av världens mest kompletta backar. Han är tillsammans med den pånyttfödde Gallas och Fabregas anledningen till att Arsenal just nu ligger tvåa i PL.
http://www.youtube.com/watch?v=jNfbwJp8iJc
Defensiv Innermittfältare:
Steven Gerrard
- att Liverpool tog sig till CL-final en gång till är helt sjukt. Gerrard har samma roll i 'pool som Buffon har i Juve och är ohotad kung på the Kop. Han är en ledare, en fantastisk passningsspelare och har ett skott som inte är av denna värld. Han kan skicka iväg det där skottet hur som helst, oavsett om bollen har studsat upp i midjehöjd två millimeter från kroppen, det säger ändå pang! Jag kommer nog aldrig sluta att imponeras av Gerrard. Nu har han dessutom fått en kille som tar löpningarna Gerrard vill mata sina svävande bollar mot. Och sen tar han alltid ett oerhört defensivt ansvar. Därför får han denna position i laget.
http://www.youtube.com/watch?v=V_w4YfsCLW0
Högeryttermittfältare:
Ricardo Kaká
- världens bäste enligt så många att jag faller för grupptrycket. Själv har jag sett lite av honom och de gånger jag sett honom så har han inte varit briljant mer än vid enstaka tillfällen. Men han var självklart en stor orsak till att Milan vann CL (på egen hand besegrade han Man Utd:s försvar) och också blev världsmästare för klubblag. Han har fantastiska spelare omkring sig (herregud, Pirlo!) men lyckas ändå sticka ut som snäppet vassare. Kaká blev världens bästa fotbollsspelare 2007, och även om en annan är det i mina ögon så måste han ju vara med i årets lag.
http://www.youtube.com/watch?v=eofY8pkDfUw
Offensiv innermittfältare:
Cesc Fabregas
- teknik utan att göra trettio överstegsfinter. Världens känsligaste passningar. One-touch-fotbollen personifierad. Hela hans högerfot är en klitoriskänslig bredsida. Fabregas ÄR Arsenal den här säsongen och även om han just nu inte är lika het som innan skadan så var han under ett par månader världens formstarkaste mittfältare. När Henry försvann har den unge mannen fått mer ansvar, han har gillat det och han har levererat. Arsenal är just nu tvåa efter Manchester United och det är bra gjort även om det inte är oväntat.
http://www.youtube.com/watch?v=q-owtInfqTs&NR=1
Vänsteryttermittfältare:
Cristiano Ronaldo
- i mina ögon världens bäste. För exakt ett år sedan inleddes vad som skulle bli en makalös vår. Cronaldo dominerade TOTALT och gjorde som han ville. Det var precis som att allt runt omkring honom gick i slow-motion samtidigt som han själv hade speed-knappen ständigt intryckt. När han sätter fart ser han ut som en bandyspelare i full fart med en boll som aldrig lämnar bladt på klubban, att göra det som fotbollsspelare är helt enkelt otroligt. Cristiano har varit fantastisk i höst men är ändå inte nära att vara så fullkomlig som han var januari-mars i år. Jag hoppas att han når en ny nyårsexplosion i år för även om jag håller på Arsenal så är en Cristiano Ronaldo i toppform det absolut bästa som finns att titta på sedan ZZ la av.
http://www.youtube.com/watch?v=0yzVEBucu_U
Anfallare:
Lionel Messi
- en till som kandiderade till att vara världens bäste 2007. Att han kopierade två av Maradonas mål under 2007 gör annars bara det att han är med i årets lag. När Ronaldinho sett sina bästa dagar har Messi blommat ut totalt. Han är motorn i Barca nu och oerhört betydelsefull. Han kan avgöra en match på egen hand när han vill. Messi har ett fantastiskt spelsinne och att få se honom i det här laget med de här spelarna runt omkring sig skulle vara helt sagolikt. Framtiden är Messi.
http://www.youtube.com/watch?v=tg9wmcOUXRw
Zlatan Ibrahimovic
- Zlatan tog sig ur det tunga och klumpiga under 2006 för att under 2007 explodera över allt utom i landslaget. Det spelar mindre roll då han blivit en ledare och kanske den viktigaste kuggen i Italiens bästa lag (Milan får ursäkta men i Serie A är dom inte nummer 1). Ibra spelar mycket mer harmoniskt och moget, han provoceras inte lika lätt som förr, han fortsätter slå sina majestätiska assists men gör nu också en jäkla massa mål. I det här världslaget för 2007 ska han ta emot och lägga ut bollarna på kanten, sticka i mitten, och sedan trycka in bollarna med sin kraft. Zlatan är kung och jag hoppas han fortsätter visa det under 2008.
http://www.youtube.com/watch?v=ilFHlK-epR4
Didier Drogba
- och om inte Zlatan sätter bollarna lär Elfenbenskustens finest göra det. Drogbas vårsäsong var magisk och han gjorde mål på allt, innanför eller utanför straffområdet spelade ingen roll. Förutom lite skadeproblem så har han dominerat och när han är borta från Chelsea så märks det. Drogba är världens farligaste och giftigaste forward och om hans kommande vår blir lika bra som den förra så kan det blåa London-laget kanske bli att räkna med i slutändan i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=XGGV0CDCqaU
För att höja kvalitén på listan har jag letat upp ett passande YouTube-klipp för varje spelare. Länkar bifogas under varje motivering.
Målvakt:
Gianluigi Buffon
- för evigt trogen sitt Juventus var han en av de som stannade när laget åkte ner i serie B. Han var också en stor orsak till att de tog steget tillbaka upp i serie A i våras. Väl där väntade sig inte folk att Juventus skulle vara med och störa de stora. Men nykomlingen hade en stark defensiv och har man det kan man komma långt i Italien. Defensiven styrs för övrigt helt av Buffon som blandar sin pådrivande stil med fantastiska reflexräddningar. Buffon är världens bästa fotbollsmålvakt och han firar sina räddningar som när en annan gör mål. Så mycket hjärta räcker längst.
http://www.youtube.com/watch?v=63eJu6bpXis
Backar:
Fabio Cannavaro
- förra året utsågs han till världens bästa fotbollsspelare, i våras tog han Real Madrid till deras första La Liga-seger på länge och strax innan jul kom han trea på samma lista som han kom överst på i fjol. Han är den starka länken och i hans närvaro har Pepe vuxit oerhört. Mittbacksparet var magiskt bra häromdagen i El Clasico. Real är bättre än på länge och jag tror Fabio är den största bidragande orsaken. Självklart tar han en plats i årets lag 2007.
http://www.youtube.com/watch?v=hNVnuNuCHKQ
Rio Ferdinand
- en av världens mest spelskickliga backar tillsammans med Nesta. Men jag väljer Rio före italienaren då engelsmannens säsong hittills varit något utöver det vanliga. Och räknar vi in våren var han ju en stor anledning till PL-vinsten. Tillsammans med Vidic utgör dom ett stenhårt backpar. Framför allt spelar han alltid med en jävla inställning. Något nästa klipp från i mars visar.
http://www.youtube.com/watch?v=ub842qIfVZQ
Kolo Toure
- i ett lag som Arsenal med så många små och tekniska lirare på mittfältet måste ju någonting väga upp. Mannen heter Kolo Toure och är i mina ögon en Lilian Thuram årgång -98. Kolo är stenhård och har kanske världens bästa timing när det kommer till glidtacklingar. Dessutom är det oerhört roligt när han följer med upp i anfallen. Han har ju som bekant en jävla hästspark till högerfot. Kombinationen snabb och bra i luften gör honom till en av världens mest kompletta backar. Han är tillsammans med den pånyttfödde Gallas och Fabregas anledningen till att Arsenal just nu ligger tvåa i PL.
http://www.youtube.com/watch?v=jNfbwJp8iJc
Defensiv Innermittfältare:
Steven Gerrard
- att Liverpool tog sig till CL-final en gång till är helt sjukt. Gerrard har samma roll i 'pool som Buffon har i Juve och är ohotad kung på the Kop. Han är en ledare, en fantastisk passningsspelare och har ett skott som inte är av denna värld. Han kan skicka iväg det där skottet hur som helst, oavsett om bollen har studsat upp i midjehöjd två millimeter från kroppen, det säger ändå pang! Jag kommer nog aldrig sluta att imponeras av Gerrard. Nu har han dessutom fått en kille som tar löpningarna Gerrard vill mata sina svävande bollar mot. Och sen tar han alltid ett oerhört defensivt ansvar. Därför får han denna position i laget.
http://www.youtube.com/watch?v=V_w4YfsCLW0
Högeryttermittfältare:
Ricardo Kaká
- världens bäste enligt så många att jag faller för grupptrycket. Själv har jag sett lite av honom och de gånger jag sett honom så har han inte varit briljant mer än vid enstaka tillfällen. Men han var självklart en stor orsak till att Milan vann CL (på egen hand besegrade han Man Utd:s försvar) och också blev världsmästare för klubblag. Han har fantastiska spelare omkring sig (herregud, Pirlo!) men lyckas ändå sticka ut som snäppet vassare. Kaká blev världens bästa fotbollsspelare 2007, och även om en annan är det i mina ögon så måste han ju vara med i årets lag.
http://www.youtube.com/watch?v=eofY8pkDfUw
Offensiv innermittfältare:
Cesc Fabregas
- teknik utan att göra trettio överstegsfinter. Världens känsligaste passningar. One-touch-fotbollen personifierad. Hela hans högerfot är en klitoriskänslig bredsida. Fabregas ÄR Arsenal den här säsongen och även om han just nu inte är lika het som innan skadan så var han under ett par månader världens formstarkaste mittfältare. När Henry försvann har den unge mannen fått mer ansvar, han har gillat det och han har levererat. Arsenal är just nu tvåa efter Manchester United och det är bra gjort även om det inte är oväntat.
http://www.youtube.com/watch?v=q-owtInfqTs&NR=1
Vänsteryttermittfältare:
Cristiano Ronaldo
- i mina ögon världens bäste. För exakt ett år sedan inleddes vad som skulle bli en makalös vår. Cronaldo dominerade TOTALT och gjorde som han ville. Det var precis som att allt runt omkring honom gick i slow-motion samtidigt som han själv hade speed-knappen ständigt intryckt. När han sätter fart ser han ut som en bandyspelare i full fart med en boll som aldrig lämnar bladt på klubban, att göra det som fotbollsspelare är helt enkelt otroligt. Cristiano har varit fantastisk i höst men är ändå inte nära att vara så fullkomlig som han var januari-mars i år. Jag hoppas att han når en ny nyårsexplosion i år för även om jag håller på Arsenal så är en Cristiano Ronaldo i toppform det absolut bästa som finns att titta på sedan ZZ la av.
http://www.youtube.com/watch?v=0yzVEBucu_U
Anfallare:
Lionel Messi
- en till som kandiderade till att vara världens bäste 2007. Att han kopierade två av Maradonas mål under 2007 gör annars bara det att han är med i årets lag. När Ronaldinho sett sina bästa dagar har Messi blommat ut totalt. Han är motorn i Barca nu och oerhört betydelsefull. Han kan avgöra en match på egen hand när han vill. Messi har ett fantastiskt spelsinne och att få se honom i det här laget med de här spelarna runt omkring sig skulle vara helt sagolikt. Framtiden är Messi.
http://www.youtube.com/watch?v=tg9wmcOUXRw
Zlatan Ibrahimovic
- Zlatan tog sig ur det tunga och klumpiga under 2006 för att under 2007 explodera över allt utom i landslaget. Det spelar mindre roll då han blivit en ledare och kanske den viktigaste kuggen i Italiens bästa lag (Milan får ursäkta men i Serie A är dom inte nummer 1). Ibra spelar mycket mer harmoniskt och moget, han provoceras inte lika lätt som förr, han fortsätter slå sina majestätiska assists men gör nu också en jäkla massa mål. I det här världslaget för 2007 ska han ta emot och lägga ut bollarna på kanten, sticka i mitten, och sedan trycka in bollarna med sin kraft. Zlatan är kung och jag hoppas han fortsätter visa det under 2008.
http://www.youtube.com/watch?v=ilFHlK-epR4
Didier Drogba
- och om inte Zlatan sätter bollarna lär Elfenbenskustens finest göra det. Drogbas vårsäsong var magisk och han gjorde mål på allt, innanför eller utanför straffområdet spelade ingen roll. Förutom lite skadeproblem så har han dominerat och när han är borta från Chelsea så märks det. Drogba är världens farligaste och giftigaste forward och om hans kommande vår blir lika bra som den förra så kan det blåa London-laget kanske bli att räkna med i slutändan i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=XGGV0CDCqaU
Årets viktigaste derby.
Mitt i nuvarande England byggde vikingar för tusen år sedan upp en liten by. Vikingarna kom att kalla den för Deoraby, som senare blev Derby. Den tolfte hertigen av Derby hette Edward Stanley (1752-1834). När han var 28 bast instiftade han en hästkapplöpning som gick ut på att ta reda på vilken som var den snabbaste treåriga hästen i landet - en tävling som kom att kallas the Derby. The Derby pågår än i dag och går av stapeln första onsdagen i juni varje år på Epsom Downs i Surrey.
Men den här galopptävlingen är inte årets viktigaste derby. Inte alls.
Det var ju nämligen så att uttrycket "derby" med åren spred sig inom andra idrotter - framför allt lagidrotter. Och av någon outgrundlig anledning kom ordet derby att i hästars fall stå för vilken som är bäst i landet, men i människors fall för vilka som är bäst lokalt.
I går, till exempel, var the North London Derby på Emirates Stadium. En hatfylld match mellan Arsenal och Tottenham Hotspurs. Eller... hatfylld och hatfylld... för publiken är det säkert mycket känslor, men för spelarna på planen? Nja... Ni vet nog själva ungefär exakt hur många som verkligen är från norra London i dagens upplagor av de båda lagen. Arsenal vann i alla fall till min stora glädje efter att ha varit riktigt illa ute. Årets viktigaste derby? Knappast.
Ett derby vi svenskar förr älskade att följa var Glasgow Rangers-Celtic, protestantism mot katolicism och en jävla massa känslor. Sen drog Henke Larsson till Barcelona och så brydde vi oss (TV 4) inte så mycket mer.
I dag spelades det heta Milano-derbyt mellan Inter-Milan. Zlatan var med i Inter men var blek. Kaka var om möjligt blekare. Men världsmästarna (sedan några dagar tillbaka) och världens bästa spelare (sedan några dagar tillbaka) förlorade mot grannlaget i den inhemska ligan och den gamla klyschan "i ett derby kan allt hända" fick mer vatten på sin kvarn. Årets viktigaste derby? Nja, inte för mig.
Sen nu på kvällen, för bara en stund sedan, avslutades matchen mellan Barcelona-Real Madrid. Den är inget derby, men man talar ofta om den matchen i samma andetag. Barcelona ligger i Katalonien som vill bli självständigt ("Barcelona is Catalonia, Not Spain!") och hatet mot Francos gamla storlag Real Madrid är störst av allt. Något som är ömsesidigt. Vem minns inte grishuvudet som kastades mot Figo när allt han skulle göra var att slå en hörna? Eller ja, han hade ju lämnat Barcelona för Real Madrid, i deras ögon det största sveket man kan göra. Värt ett grishuvud? Helt klart. Årets viktigaste match? För rapparen och Dalaberg-profilen Skoob, ja. För mig, nej nej nej...
Årets viktigaste derby spelas på annandagen. Det spelas mellan IFK Vänersborg-Gripen. Och jag är redan nu, denna uppesittarkväll, otroligt nervös.
Historien mellan städerna Trollhättan och Vänersborg - geografiskt skiljer det knappt en mil mellan grannarna - är ungefär så här: Trollhättan var en riktig arbetarstad. Vänersborg välutbildade akademiker med en tydlig borgarstämpel. Sen vann Trollhättan kampen om högskolan, sjukhuset och köpcentrat, men det bästa bandylaget - det stannade i Vänersborg. Bandylaget är det enda Vänersborgarna har kvar. Men vi Trollhättebor vill självklart ta den glädjen ifrån dem också. Om ni undrar varför Vänersborgare har så stora öron så undrar Vänersborgarna samma sak om Trollhätteborna. Hatkärleken är ömsesidig och annandagsderbyt precis den styrkemätning som behövs.
Den 3 februari 1980 vann Gripen senast mot IFK på Isstadion i Vänersborg (1-5). Då var det fortfarande ett år, en månad och femton dagar kvar till att jag skulle födas. Året efter vann Gripen hemma på Slättbergsbanan med 3-0 och 1984 vann Gripen senast mot IFK Vänersborg på hemmaplan (3-2). Strax efter gick IFK Vänersborg upp i allsvenskan men Gripen stannade i division 2 (som näst högsta serien hette då) och det skulle dröja innan lagen möttes i seriesammanhang igen.
Nämligen bestämt ända till 2001. Från det första derbyt, annandagen i Vänersborg 2001, och med det inräknat, har det varit sju derbyn mellan Gripen och IFK Vänersborg i högsta serien.
Gripen har förlorat alla sju. 2004 var en poäng nära. Ställningen var 2-3 hemma på Slättbergsbanan. Av matchtiden var det bara ett par minuter kvar. Daniel Skarps (numera i Edsbyn) la bollen på straffpunkten. Och sköt sen mitt i magen på Vänersborgs målvakt. Matchen blåstes därefter av. Smärtan. Den smärtan.
Om ett par dagar är det dags igen. IFK Vänersborg-Gripen. Chansen för en gulsvart seger har aldrig varit större.
Årets viktigaste derby? Absolut. För mig.
Vinnie Jones 4-ever
I samband med Manchester Uniteds julfest härom dagen (hotellet höll stängt dagen efter pga städning) satte sig Sveriges främste idrottsreportagejournalist Erik Niva ned och sammanfattade några av julfesterna inom engelsk fotboll genom åren. Kommande stycke, saxat från aftonbladet.se, är något av det roligaste jag läst på länge.
"Vilda julfester är verkligen ingen nyhet inom engelsk fotboll.
Redan 1961 spårade till exempel Tottenhams fest ur i ett stökigt matkrig, och för prick 15 år sedan hade Chelsea dvärgkastning som huvudnummer på sin skiva.
Hårdingen Vinnie Jones hade styrt upp festligheterna, men surnade till när bara två dvärgar kom in genom pubdörrarna.
- Oi, vad håller ni på med? Vi har betalat för tre dvärgar - inte bara två.
En av de kortväxta svarade:
- Åh, den tredje skadade sig när han blev inkastad i en massa stolar på ett gig häromdagen.
Den gamle centertanken Tony Cascarino plockar upp historien:
- Dvärgarna satte upp ett hoppslott, med en klistervägg och en madrass på golvet. Grejen var att man skulle plocka upp en dvärg och kasta honom så långt som möjligt, men vissa spelare kastade dem mot klisterväggen i stället. Där blev de hängande ett tag, innan de ramlade ner på madrassen. Men efter några pints var det inte så lätt som det låter.
Själv var Cascarino lite missnöjd med sin egen insats:
- De var tyngre än man kunde tro."
*** Erik Niva, Aftonbladet
Den nya svenska humoreliten?
Hipp Hipp, Glans och Bathra, Lorrygänget, Hey Baberiba-gänget, Killinggänget och Parlamentet-veteraner som Henrik Hjelt, Babben, Sissela Kyle och Micke Tornving. Man börjar tröttna lite.
Robert Gustavsson var sen början av 90-talet kungen av svensk humor. Under början av 00-talet har Johan Glans allt mer axlat den manteln. Det har handlat om att kunna balansera sånt som går hem i stugorna med rent sjuka grejer som ungdomarna kan skratta åt.
Det har fungerat länge och under perioder har jag älskat dem båda. Jag har, kort och gott, skrattat så tårarna runnit.
Magnus Betnér har länge spåtts bli en del av "den nya svenska humoreliten", den lite råare versionen av Killinggänget. Jag har gillat mycket av det han gjort, men ofta handlar det bara om att snacka skit om andra människor, håna dom och använda lite könsord. Sen blir det liksom inte så mycket mer.
Johan Glans har varit min största favorit rätt länge nu, men även han överraskar inte längre. Samma skämt återanvänds på hans stand up-shower, minspelet är detsamma och även om det fortfarande är väldigt roligt kommer gäspningarna allt tätare.
Därför känns det så skönt med lite nytt blod. Björn Gustafsson är en ung göteborgare som haft ett fantastiskt snabbt genombrott i tv-rutan. Hans humor riktar sig i första hand mot ungdomar, och fångar på det sättet även upp många "tonårsföräldrar".
Han är också den som fått Parlamentet att vakna till liv lite igen. De äldre, mer erfarna, och kanske till och med lite mätta komikerna skärper till sig i den unges närvaro. Det är nästan med en genant uppsyn de ser den unge påläggskalven dra ner mest skrattsalvor vecka efter vecka.
Björn Gustafsson kan mycket väl bli en ny Robert Gustavsson. Björns ansiktsuttryck med ett riktigt babyface som grund är charmerande och hysteriskt roligt på samma gång.
Svensk humor har en lång väg att gå och ligger långt i från genialiska skapelser som brittiska The Office och animerade Family Guy, men den nya svenska komikergenerationen kan mycket väl ha startat sitt intågande i det svenska folkhemmet.
Och just nu får det intågandet gärna ledas av Björn Gustafsson.
Robert Gustavsson var sen början av 90-talet kungen av svensk humor. Under början av 00-talet har Johan Glans allt mer axlat den manteln. Det har handlat om att kunna balansera sånt som går hem i stugorna med rent sjuka grejer som ungdomarna kan skratta åt.
Det har fungerat länge och under perioder har jag älskat dem båda. Jag har, kort och gott, skrattat så tårarna runnit.
Magnus Betnér har länge spåtts bli en del av "den nya svenska humoreliten", den lite råare versionen av Killinggänget. Jag har gillat mycket av det han gjort, men ofta handlar det bara om att snacka skit om andra människor, håna dom och använda lite könsord. Sen blir det liksom inte så mycket mer.
Johan Glans har varit min största favorit rätt länge nu, men även han överraskar inte längre. Samma skämt återanvänds på hans stand up-shower, minspelet är detsamma och även om det fortfarande är väldigt roligt kommer gäspningarna allt tätare.
Därför känns det så skönt med lite nytt blod. Björn Gustafsson är en ung göteborgare som haft ett fantastiskt snabbt genombrott i tv-rutan. Hans humor riktar sig i första hand mot ungdomar, och fångar på det sättet även upp många "tonårsföräldrar".
Han är också den som fått Parlamentet att vakna till liv lite igen. De äldre, mer erfarna, och kanske till och med lite mätta komikerna skärper till sig i den unges närvaro. Det är nästan med en genant uppsyn de ser den unge påläggskalven dra ner mest skrattsalvor vecka efter vecka.
Björn Gustafsson kan mycket väl bli en ny Robert Gustavsson. Björns ansiktsuttryck med ett riktigt babyface som grund är charmerande och hysteriskt roligt på samma gång.
Svensk humor har en lång väg att gå och ligger långt i från genialiska skapelser som brittiska The Office och animerade Family Guy, men den nya svenska komikergenerationen kan mycket väl ha startat sitt intågande i det svenska folkhemmet.
Och just nu får det intågandet gärna ledas av Björn Gustafsson.
Liverpool borta från guldet
Det kan tyckas lite väl tidigt, att redan nu dömma ut Liverpool som slutsegrare i Premier League. Men tittar man på matchen i dag mot Manchester United så syns det tydligt att Pool inte räcker till när det gäller. I Premier League då. I CL tar dom ju för sig på ett helt annat sätt.
Jag tror att en bidragande orsak i matchen i dag kan vara Liverpools rotationssystem. Jag gillar det annars men i en sån här match var Uniteds mer kontinuerligt spelande lag betydligt mer samspelt. United-spelarna verkade veta precis hur dom skulle lösa de flesta situationerna, och Liverpool-spelarna hade frustrerande svårt att komma till farliga avslut. Och unge Anderson var grym i Scholes frånvaro. En av planens giganter, helt klart.
Även tändningen och inställningen verkade bättre hos United. Hur förklarar man annars att ett anfallspar som Torres/Kuyt blir fullkomligt raderat? Gerrard har mycket boll men kom aldrig till avslut och på Riises fina inlägg fanns bara en stenhård Vidic eller en fumlig van der Sar, där den sistnämnde stod för Pools farligaste chanser.
Nu har Liverpool tagit totalt två poäng på sina tre "guldmatcher". Dessutom har alla dessa varit på hemmaplan. 1-1 mot Chelsea och Arsenal, och nu 0-1 mot United. Dessa tre lag ska man nu under våren möta på bortaplan. Och det är den främsta anledningen till att jag räknar bort Liverpool från att vinna Premier League 07/08. Alla fyra lagen tar allt som oftast full pott mot sämre motstånd, så det är när poängen ska delas de fyra emellan som det gäller.
Liverpool får nog än en gång sikta in sig på ett bra resultat i Champions League. Den fokuseringen verkade i o f s gälla redan förra helgen då man slarvigt torskade mot Reading. Onödigt kan man tycka, då det var ganska tydligt att sista grundspelsomgången i CL fanns i spelarnas huvuden. Å andra sidan körde dom över Marseille på Stade Velodrome. En framgång att glädjas åt för Liverpool-fansen, nu när Premier League-titeln glider dom ur händerna. Igen.
Dags för nästa stormatch nu. Arsenal-Chelsea. Jag både tror och hoppas att mina hjältar gör processen kort med oljeryssens lag. På förhand har vi haft en del flyt med att ha fått tillbaka Flamini, Fabregas och Hleb samtidigt som Drogba är borta i Chelsea. I mötet mot Liverpool på Anfield vill jag minnas att Torres var borta. Små detaljer som på ett eller annat sätt kan gynna/har gynnat Arsenal. Samtidigt inget att be om ursäkt för. Seger för oss i dag och vi återtar serieledningen från United.
... bild från aftonbladet.se.
Jag kan inte sova på grund av Bruce.
Allvarligt talat. Kolla...ähum... KOLLA det här jävla klippet:
http://www.youtube.com/watch?v=hf61K6ZKu_4
Jag trodde jag hade sett det bästa framförandet av "Thunder Road" redan men sjuhelvete vilken liveversion det här är från 1978.
Jag kan inte sluta titta på det. Jag blir så lycklig och sorgsen på samma gång.
Springsteen och E Street Band hemma i New Jersey. Som när Håkan Hellström kommer hem gråtandes till Göteborg i hans live-dvd - fast en miljard gånger större. Just kanske för att det är något man aldrig kommer få uppleva. I går var inte ens nära, trots allt.
Helvete att folk ska gå och bli gamla.
http://www.youtube.com/watch?v=hf61K6ZKu_4
Jag trodde jag hade sett det bästa framförandet av "Thunder Road" redan men sjuhelvete vilken liveversion det här är från 1978.
Jag kan inte sluta titta på det. Jag blir så lycklig och sorgsen på samma gång.
Springsteen och E Street Band hemma i New Jersey. Som när Håkan Hellström kommer hem gråtandes till Göteborg i hans live-dvd - fast en miljard gånger större. Just kanske för att det är något man aldrig kommer få uppleva. I går var inte ens nära, trots allt.
Helvete att folk ska gå och bli gamla.
"The Boss" styrde upp allt till slut
Tio minuters tunnelbanefärd från Stadshuset ligger Globen. Dit smet - från en stel nobelfest rakt in i en euforisk explosion - Sveriges oppositionsledare Mona Sahlin. Jag förstår henne av hela mitt hjärta. Är man ett gammalt arbetarpartis ordförande ska man väl ändå besöka mannen som är den stora hjälten på de flesta av landets fabriksgolv. Och även om jag själv inte besökte nobelfesten törs jag säga att hon gjorde rätt.
Springsteen hade med sig de flesta låtarna från hans senaste skiva "Magic" till Globen. Självklart ville han visa sina nya alster live, att han fortfarande håller måttet som låtskrivare, att han fortfarande kan. Helt säkert inte det lättaste när man har en publik som i första hand alltid vill höra klassiska rariteter som "Badlands", "Born to run" och, den här kvällen då, av de två stora banderollerna att döma, "Jungleland".
Bruce Springsteen och hans E Street Band kommer till Ullevi för två spelningar i sommar, då kan vi vänta oss fler klassiker än i måndags, men hans nya låtar var stundtals riktigt bra. Inledande "Radio Nowhere" var ett exempel på det, och faktum är att konserten fick ett av sin stora lyft med låtar som "Last To Die" och "Long Walk Home". Kanske hjälpte det till att en helt öronbedövande "Badlands" drog i gång just efter de två sistnämnda, och att extasen just då nådde kvällens första klimax, men nog fungerade de.
Annars var de nya låtarna, "Devil's Arcade" och "Gypsy Biker" för att nämna ett par exempel, inga höjdare. Och så "Reason To Believe" då - visserligen ingen av de nya, men likväl en bagatell till raggarlåt då Bruce läppar verkade ha fastnat i ett munspel. Publiken svarade med en fet gäspning.
Första delen av konserten i måndags hade alltså sina höjdpunkter i klassikerna. "She's the one", "The Promised Land" och nämnda "Badlands". Föga överraskande. Mer anmärkningsvärt att vanligtvis trollbindande "The River", en annan av de gamla örhängena, för dagen bara kändes seg och malplacerad.
Men så kom då kvällens magiska ögonblick till slut. Av extranumren inledande "Girls In Their Summer Clothes" fanns bara en matta av reverb kvar när Bossen tog tio steg åt höger, lade armen på saxofonisten Clarence "Big Man" Clemons axel, viskade något, fick en nick tillbaka, för att sedan gå tillbaka samma väg som han kom ifrån. I samma veva mumlade min vän Andréas orden "gör det bara!". Om han sa det till mig eller för sig själv var svårt att uppfatta, men de inledande tonerna av "Jungleland", som där efter följde, var bara ren och skär lycka. Vi skrek rakt ut.
De tappra själar som lagt ner tid på banderollerna med låtens titel ska för alltid mötas med vördnad. "Jungleland" med Bruce Springsteen & the E Street Band är nog, och kommer med stor säkerhet länge att vara, något av de största jag upplevt.
Efter det passerade "Born To Run", "Dancing In the Dark", "American Land" och det extra extranumret "Santa Claus Is Coming To Town" av bara farten. Lyckan var fullbordad, extasen konstant, och den svajiga konserten rätades till slut ändå ut på en hög nivå. Betyget 4 av 5 känns därför helt motiverat,
Förväntningarna på 4-5 juli på Ullevi är redan skyhöga. Västkustpubliken slår ju faktiskt de många kostymnissarna i Stockholm med hästlängder. Även om nu Mona Sahlin och hennes arbetare dansade hela natten.
... bild från Expressen (Foto: Stefan Söderström)
Elvis has left the building.
Jag hade många mäktiga upplevelser igår, mer om det i nästa inlägg, men gårdagens första hade inte med The Boss att göra. Den handlade bara om the King.
Holiday Factory-Joel visade mig Elvis allra sista låt på hans allra sista konsert. Filmat sex veckor före hans död. Med den vetskapen har jag blivit tårögd varje gång jag tittat på klippet. Ärligt talat, vilken jävla röst. Vilken jävla smärta han måste känna i sitt hjärta.
Som Joel sa: "Jag kan lika gärna sluta med musik nu. Vad i helvete kan man tillföra efter att ha sett det där?".
Se själva: http://www.youtube.com/watch?v=Vh7EX2OWbgM&feature=related
Även om jag tror att Martin gillar dom 45 sista sekunderna i klippet allra mest. Jag tror nåt sånt kan vara Martins dröm. Nån gång efter det att han avslutat en trolleriföreställning. Det tror jag.
Holiday Factory-Joel visade mig Elvis allra sista låt på hans allra sista konsert. Filmat sex veckor före hans död. Med den vetskapen har jag blivit tårögd varje gång jag tittat på klippet. Ärligt talat, vilken jävla röst. Vilken jävla smärta han måste känna i sitt hjärta.
Som Joel sa: "Jag kan lika gärna sluta med musik nu. Vad i helvete kan man tillföra efter att ha sett det där?".
Se själva: http://www.youtube.com/watch?v=Vh7EX2OWbgM&feature=related
Även om jag tror att Martin gillar dom 45 sista sekunderna i klippet allra mest. Jag tror nåt sånt kan vara Martins dröm. Nån gång efter det att han avslutat en trolleriföreställning. Det tror jag.
Som ett barn på julafton.
I kväll är årets största fest i Stockholm. Och då snackar jag inte om Alfred Nobel utan om en som gör riktiga jävla bomber - The Boss.
Bruce Springsteen & the E Street Band intar Globens scen runt kl 21 ikväll. Själv vaknade jag tidigt imorse med "Badlands" på hjärnan och en jävla glädje. Jag menar, inte nog med att Gripen tog andra raka segern igår mot IFK Motala på bortaplan (varken Hammarby, Villa eller IFK Vänersborg har klarat det i år så TACK MISJA PASJKIN), i kväll får jag se min hjälte för tredje gången.
Dock är det med viss oro. Turnépremiären av europadelen vittnade om en del underbara darlings i repertoaren, låtar som "Candy's room" och "Thunder Road". Men så var ingen av dom med i lördags i Köpenhamn, även om överraskningen "Kitty's back" verkligen är något jag skulle vilja se/höra.
Inledningen av konserterna på turnén verkar dock till min stora glädje vara intakt. En start med "Radio Nowhere", "NO SURRENDER" och "Lonesome day" välter vilken kiosk som helst.
Men hoppas, hoppas, hoppas på "Thunder Road". Mycket för Andréas skull också, som ju så gärna vill uppleva den live. Och sen hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas jag på "Jungleland". Chansen är mikroskopisk, men den har förekommit under världsturnén så hoppet får helt klart finnas där.
Med andra ord är det en massa spännande julklappar i form av Springsteen made evergreens som ska öppnas ikväll. Jag kan inte säga annat än att jag känner mig som ett barn på julafton.
Laddningen är total och det är bara Springsteen-låtar i spellistan. Klockan 16 möts vi på Söders höjder för ordentlig förpepp. Can't wait!
Mardrömmen blev till en dröm.
Alexander "Lelle-Maya" Mayborn jublar efter sitt andra raka mål som betydde vändning till 2-1 för Gripen. Det är den vackraste bild jag sett på länge.
Det satt så långt inne. Mardrömsväder och bandyn byttes ut mot vattenpolo och tennis. Men också de matcherna ska vinnas. Och detta var - som ni kunde läsa igår - säsongens första riktigt viktiga match.
Så då spelar det fan ingen roll hur det ser ut.
Det blev fantastiskt på Slättbergsbanan igår. Trots en enögd, eller möjligtvis helblind, assisterande domare, underläge och motvind gick Gripen från 0-1 till vinst med 3-1 och det var lika vackert som spelet var fult.
På söndag åker hittills obesegrade IFK Motala på sin första förlust. Gripen tar dom av bara farten.
Och vår kärlek är starkare än någonsin.
(bild från ttela.se)
Årets viktigaste bandymatch (nr 1)
"1, 2, 3, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det"!
Gripen Trollhättans bandylag har inlett säsongen med fem raka förluster. Det hade jag räknat med samtidigt som jag i bästa fall hoppats på två poäng så här långt - en seger mot Falun i premiären. Sen höll GBK på att slå Bollnäs borta på klassiska Sävstaås IP. Men, oturen grinade de svartgula hjältarna i ansiktet och trots bättre spel skrevs förlustsiffrorna till 5-3.
Att inte vinna när man är det bättre laget är en svaghet och något man inte har råd med i detta utsatta läge.
Inte lika mycket, men nära inpå, svider storförlusten mot Sandviken borta på Jernvallen med 15-3. Gripen ställde visserligen upp med ett riktigt dåligt lag, alla skador har visat hur tunn truppen är, och det var avgjort på förhand.
Å andra sidan bröts en viktig trend mot just SAIK då Gripen då gjorde säsongens första hörnmål - på det 31:a försöket. Skönt. Men samtidigt en katastrofalt dålig utdelning.
Målskyttet över huvud taget har heller inte lossnat och Gripen har ännu inte gjort fler än tre mål i en och samma match. Det är riktigt dåligt och man kan förstå att röster om Lasse Karlsson höjs, spelaren som efter målrekordet i GBK lämnade laget eftersom han inte kunde komma överens med klubbens nya planer. Nu är han i Hammarby och gör sin vana trogen mål (6 baljor så här långt).
Men på det sjätte smäller det och han heter Misja Pasjkin.
I kväll ställs Gripen mot Sirius hemma på Slättbergsbanan och det är bara vinst som räknas. Sirius är ett av de lag som Gripen MÅSTE ha bakom sig när sluttabellen är klar i vår. Det andra är Pelle Fosshaugs Tillberga. Med två lag efter sig undviker Gripen att åka direkt ur och får då en av de två kvalplatserna för att hålla sig kvar. Där ska man ha en bra chans.
Ingemar Sixtensson, Gripens tränare, gick redan för två veckor sedan ut i Sveriges Radio Väst och sa att Gripen måste vinna mot Sirius denna onsdag och om man inte gör det, DÅ är det dags att bli orolig.
Ja, då är det verkligen dags att bli orolig.
Därför håller jag tummarna för att klubben som gett mig så mycket vinner i kväll. Det är den första av årets viktigaste bandymatcher - och Gripen måste vinna.
Misja Pasjkin måste göra mer mål - hittills har han bara gjort tre. Vi får inte slarva mer på fasta situationer nu - hörnorna ska in. Och Sirius kvicke vänsterhalv Andreas Werner (före detta Gripenhjälte) måste stoppas - ut med han över sargen bara. Samtidigt måste Gabriel "Gabbe" Bridholm storspela i målet.
I kväll klockan 19 på Slättbergsbanan. Då jävlar. Vinna. Eller försvinna.
Läs mer om kvällens ödesmatch: http://www.ttela.se/artikelmall.asp?version=168218
Jag blir ledsen och vemodig när jag läser Robert Lauls efter omständigheterna riktigt bra intervju med Henrik Larsson i Aftonbladet i dag. Jag vill inte att GHOD ska sluta. Inte än.
Resan till och från Stockholm är bokad och det kändes RIKTIGT BRA att dissa SJ (Satans Järnvägar). Med Säfflebussen reser jag från Trollhättan till Sthlm för 270 kronor på lördag. Hemresan gör jag på tisdag med Golden Air, Bromma till Malöga. för 395 kronor. En flygresa som tar knappt en timma.
Så SJ - go fuck yourself med era sjuka priser.
Dagens bild
Andréas Sundberg? Martin Bergström?
En bild säger mer än två tusen ord om den innehåller två pratbubblor och ett par namn under.
Tackar aftonbladet.se för detta montage.
Springsteen Mania on the 4th of July
6 dagar kvar tills The BOSS entrar scenen i Globen tillsammans med THE E STREET BAND.
Jag och Andréas, Joel och iida kommer att vara där. Och vi kommer vara lyckliga!
Men så imorse. Efter tre timmars slit framför Ticnet på flera dataskärmar i datasalen, så lyckades jag igen.
Tillsammans med Johan "Zäta" Karlsson fick vi nämligen var sin biljett till Springsteens stadionspelning på Ullevi, också den med E Street, den 4 juli.
USA:s fucking nationaldag! Räkna med "Born in the USA" och en hel del snack om att sänka Bush-regimen. Love it.
Och inte nog med det. Vi lyckades även få var sin till lördagen den 5 juli, extrakonserten som släpptes 45 minuter efteråt.
Vad gick kalaset på då? Inte mer än 1250 kr för två dagar i himlen.
Och det om något ger minnen för livet.
Önskelåtar CLASSIC TOP TEN den 10 december, 4 juli och 5 juli:
1. Jungleland
2. Thunder Road (med bara piano och munspel)
3. Backstreets
4. Born in the USA eller 4th of July, Asbury Park (Sandy) (den 4 juli då)
5. Badlands
6. Hungry Heart
7. Spirit in the night
8. Detroit Medley
9. Candy's Room
10. Out in the street
Bubblare:
It's hard to be a saint in the city
Waiting on a sunny day
Land of hope and dreams
I´M SO HAPPY I COULD DIE.
(vilket någon för övrigt verkar vilja att jag gör då någon med versaler skrivit "DÖ" på min dörr - ytterst obekvämt).
Å andra sidan önskade jag livet ur Martin 0:54 inatt och den äckliga smörmusiken han satte på då. The pictures in my head... GAAAAH!!!
Journalist med multipla personligheter - jag provade i alla fall
Patrik Nilsson, skyttekung i Sandviken och landslaget, är världens just nu bästa bandyspelare. Han var med sina tre uppvisningsmål skillnaden mellan IFK Vänersborg och SAIK i går.
För första gången i mitt liv fick jag i går arbeta för två tidningar samtidigt. I radio pratar man ibland om tungvrickare, igår var det frågan om riktiga textvrickare.
Uppdraget var att se elitbandymatchen mellan IFK Vänersborg-Sandviken AIK, skriva 2500 tecken, en del faktajobb och sen skicka iväg texten i god tid innan deadline.
Problemet var att jag skulle göra det för två tidningar. Samtidigt.
TTELA ville i vanlig ordning ha en vinkel på Vänersborg, naturligtvis, och att jag skulle lista de tre bästa spelarna i IFK och få med faktan från matchen.
Krångligheten var att Gefle Dagblad ville ha en artikel med SAIK-vinkel, en betygsättning på en skala från 1-6(!) på varje spelare, en kort analys och fakta om matchen.
Halvvägs in i kvällens arbete blev det ordentligt konstigt. Jag fick helt enkelt låtsas vara en snubbe med sympatierna i Gästrikland som levt och frodats där hela mitt liv. Jag har ju fan ingen aning om vad det skrivs om i Gävle, hur man beter sig där och så vidare. Precis innan hade jag dessutom haft en vinkel på vänersborgarna vilket gjorde att omställningen blev ett totalt kaos.
Exempel) Att skriva mellanrubriken "IFK hade ledningen" fungerar alldeles utmärkt i TTELA. Men i GD måste den naturligtvis bli "Sandviken i underläge", eller något liknande. Just att vända och vrida på tankarna när det gällde sådana enkla detaljer var det kluriga. Tror det fungerade okej till slut - även om det är mycket möjligt att nån inbiten SAIK-supporter reagerar över artikeln i Dagbladet.
Alltså, två artiklar om exakt samma sak. Men med två helt olika vinklar. Psykologiskt sett faktiskt påfrestande. Därför är jag nöjd.
Frågan är om jag kan tänka mig att göra det igen. Det känns falskt mot läsarna. Men å andra sidan... om vänersborgarna bara visste...
TTELA-artikeln: http://www.ttela.se/artikelmall.asp?version=167836
Gefle Dagblad-artikeln: http://www.gd.se/Article.jsp?article=119934
Behållningen från kvällen var annars att få se Chris Härenstam, som satt precis intill med en glasvägg i mellan, i aktion. Han refererade matchen för SVT 24 och han hade verkligen, på riktigt, koll på precis allting. Själv hade jag svårt att se vem som slog en pass till en annan om det så skedde mitt framför pressläktaren, i alla fall så kvickt som Chris. Chris nivå och proffsighet är hög, och vägen till mina drömmars mål, att få kommentera matcher live i radio eller tv, känns plötsligt väldigt lång. Att folk stör sig på Chris är en helt annan sak, duktig är han.
Och han hejade på mig först. Själv sa jag "hallå hallå".
Hade svårt att somna på natten. Funderade på om "tjena" hade varit mer "chrisigt".
Detta kan mycket väl vara en comeback i bloggandet.
Avslutar med veckans inne- och utelista. Den är personlig och för min egen livsdokumentation. Inte på något sätt ett försök att vara lustig och underfundig.
INNE
1. The Boss (exakt en vecka kvar till Globen)
2. Min rygg håller på att bli bättre
3. Julmust
UTE
Andréas som ödslar energi på att kommentera deltagarna i Let´s Dance när han borde plugga Springsteen-texter