Örebro och Klassen

Det känns märkligt att komma tillbaka till Örebro. Det känns konstigt att gå samma väg mellan Rosta och Mickes gamla lägenhet utan att bo där. Och längs vägen jag går, under all snön, känner jag till varje millimeter av de trasiga trottoarkanterna utanför den trashade kiosken vägg i vägg med Wasaskolan. Det var ett avslutat kapitel. Men nu... det känns som om jag öppnat boken på nytt. Inte för att läsa om allt, men för att ögna igenom de fina minnen och den bit av mig som fortfarande lever kvar.

Ett litet instick: Johan Wiland, som just nu står i mål i Sverige i den andra halvleken mot Ecuador är jävligt stilig i skägg.

Det är söndag och jag har just varit lite småirriterad. Folk kan väl för i helvete svara när man undrar hur dom har det. Rent reflexmässigt tror jag att jag gjort nåt. Att jag sagt något klumpigt som indirekt gjort någon illa och att det sen startats en "We Hate Rachel Club". Nu för tiden tar det trettio sekunder, ungefär, att komma över såna neggotankar. Och det är, utan att ha facit i hand, jävligt gött. Jag bryr mig inte, helt enkelt.

Jag vet inte om ni märkt det, eller, jo det vet jag visst det, men är det inte oerhört roligt att det är så många som startat blogg i vår närhet. Jag är väldigt glad att Andréas övertalade mig för nu har Adam och Emma-Karin också anslutit till gänget. Nu hoppas vi på fler.

Ett litet instick igen: Svenskarna ser ut som om dom sprungit ett maraton när ecuadorianerna (?!) sätter fart.

Adam och Emma-Karin är för övrigt två fantastiskt roliga människor på två helt olika sätt. Man blir glad. I övrigt kan man väl tycka att vår klass är oerhört underhållande. Jag blir glad av att tänka på Klassen. Typ såna här tillfällen:

- när Andréas smyger bakom en dörr och ser jävligt lurig ut
- när Martin och Anders hade power point-presentation
- när Adam frågar vad det är för mat imorrn
- när Eva lägger upp benen på bordet och gäspande ser så jävla trotsig ut
- när Ekå kör Herreys
- när Philip Seymore-Hoffman kommer på besök
- när Carro skrattar
- när Adam spelar innebandy, badminton, fotboll osv
- när Martin är charmigt självsäker (brokeback fever!)
- när Malin säger "men djiuuuuuuuu"
- när Per pratar lugnt

JAAAAA!!! 1-0! Daniel Nannskog! Hahahahahahahahaha. Jag dööööör. Nu fortsätter listan:

- när Anders har fått en soul-låt på hjärnan och inte kan sluta sjunga
- när Terese dansar
- när Lisa och Malin hamnar framför en kamera, poserna sitter i ryggmärgen
- när Björn driver med alla, hans humor är oslagbar men Ekå är nära

... OCH SÅ VIDARE. Jag blir glad av massa andra saker i Klassen också men, ja... allt behöver ju inte tas upp här.

Klassen träffar jag imorrn. Örebro träffar jag på fredag igen.
En ganska schysst tillvaro trots allt.

Innan jag slutar, Anders Svensson åkte just på en rediger pungspark som gav ett rött kort till en ecuadorian. Sen får Anders Svensson rött kort för situationen innan vilket var hyfsat skrattretande. Och för en stund sedan gjorde Ecuador 1-1. Parodi på hög höjd i Sydamerika. Och snart är det EM-kval.


Veckans sista tankenötter

En av de två första + sandig solplats + blir pojke
Den andra av de två första + utbrister man vid överraskning + badar man i + nyss nämnd ensam bokstav

Kommentarer
Postat av: martini

Sverige är dåliga och Nannskog är sämst.
Nöten: Adam Strandman och Eva Oikari kanske?

Postat av: Andréas

Jag orkar inte tänka nu. Nötterna känns lite långsökta.?

En REDIGER pungspark, ganska kul ordval.

2007-01-22 @ 10:10:47
URL: http://wickan78.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback