jeppelarssons

15. Ljungskile SK. Jag hade så gärna velat visa mer hopp för LSK. Men samtidigt, jag tippade dem inte sist. Det ska väl kanske ses som en liten skräll. Men, jag är faktiskt helt övertygad om att LSK inte kommer sist. Tränare David Wilson kan få spelare att dra åt samma håll (han skulle kunna få hela laget att gå på vatten om han gav sig fan på det!). När LSK vände 0-1-underläge mot dittills obesegrade IFK Norrköping hemma på H.A.Bygg Arena (numera Starke Arvid och före detta Skarsjövallen) i juli förra året till en seger med 2-1, gjorde man det med två man mindre. Det regnade. Alla sprang på allt. Och fotboll har nog nästan aldrig varit vackrare än just då. Det är den bilden jag har med mig inför årets allsvenska. Jag tror att LSK kommer bli lite av en slagpåse på bortaplan, men hemma på Starke Arvid (ett helt fantastiskt namn, känns som ett namn som lika gärna kunnat framkomma på 50-talet och just därför passar det ju LSK:s sagolag alldeles förträffligt) kommer de grönvita ta tillräckligt många poäng för att inte komma sist. Men inte tillräckligt många för att hålla sig kvar. Säsongen är lång och truppen är tunn, och även om EM-uppehållet kan komma som en liten räddning i juni så är det ett tajt matchande fram tills dess. Precis som efter EM. Å andra sidan kanske WIlson på egen hand fixar ett par nya sponsorer  innan sommaren och värvar fler spelare. Hur som helst, jag vägrar lyfta fram någon spelare i LSK, trots att det är ett av de lag som jag verkligen kan, men det handlar om att LSK inte är ett lag för individualister. LSK är ett lag och en förening med ett otroligt stort hjärta. Och inställning slår ofta kvalitet. Allt det egentligen handlar om är att få LSK:s alla nya spelare att dra åt samma håll. Men är det någon som kan lyckas med en sådan sak så... ja ni vet: David Wilson.

16. Örebro SK. Närkingarna har förtvivlat svårt att göra mål. Nedim Halilovic har inte gjort ett enda på försäsongen. Sebastian Henriksson har gjort några stycken. Nyförvärvet Roni Porokara är en tekniskt briljant spelare och han och Kristoffer Näfver (om nu Näfver slipper skadorna i år) kan göra att det blir riktigt roligt att se fotboll på Behrn Arena 2008. Men att det fortfarande är Fredrik Nordback och Patrik Anttonen som är tryggheten, lagandan och rutinen i ÖSK gör mig orolig. Underskattade spelare, det måhända, men det finns inget "go" kring ÖSK. Man lyckades inte behålla Abgar Barsom och man är sanslöst usla på att värva spelare av allsvensk toppklass. Samuel Wowoah? Knappast. Att dessutom Joel Riddez försvann och Lars Larsen (ÖSK:s bästa spelare de senaste åren, även om han falnat en del) la skorna på hyllan var liksom pricken över i:et. ÖSK har annars i vanlig ordning den tuffaste motståndaren av alla lag, nämligen sin egen publik. Ingen annanstans hörs gnället högre än jublet vid mål. På många andra ställen i Örebro (och jag vet då jag bott där den större delen av mitt vuxna liv) finns inte mycket som påminner om vad alla kallar för gnällbältet. Örebroare är glada och fina människor. Men på Behrn Arena blir de som förbytta. Stämningen är under all kritik. Att jubla där är lite pinsamt. Och spelarna presterar år efter år i samspel med publiken. Är publiken nöjd och visar sin uppskattning, kan ÖSK spela fantastisk fotboll, vilket max händer tre matcher om året, men om det buas, mumlas och gnälls, då är det missriktade långbollar och rensningar ut över sidlinjen som gäller. Att man ändå kommer snitta fina 7-8 000 (bra för ett bottenlag) spelar liksom ingen roll. Det blir en gemensam färd för spelare och publik i en nedåtgående spiral och färden landar på botten. ÖSK:s senaste degradering var en våldtäkt på det sportsliga på grund av inkompetenta ekonomer och att SvFF kände sig tvungna att statuera ett exempel. Den här gången åker ÖSK ur allsvenskan på riktigt. Och det kommer göra jävligt ont.