Sport, vänskap och skadeglädje.
Det är otroligt hur mycket sport engagerar. Män blir som barn som tävlar om allt. Det är kul. Framför allt när det går ens väg.
Ett exempel på det är hur lätt det är att håna någon vars lag går dåligt. Eller då man hånar någon vars lag man är övertygad om ska gå dåligt men då man sen får allt tillbaks över sig när laget trots allt går bra.
Som när Martin tippade Arsenal 6:a i Premier League. Visserligen inget hån, utan bara ren och skär okunskap om hur organisationspsykologi fungerar. När stjärnan försvinner stärks laget - ofta är det sant. Och under en ledare som Wenger är det numera ett faktum. Visste det.
Eller som den skadeglädje jag kan känna när jag skriver att "Zlatan är bäst i Serie A" och har både en av Italiens största tidningar Gazettan och Serie A:s tränare bakom mig i det något provocerande påståendet. I samma veva menar Martin att Ruud van Nistelrooy är bättre och en dag senare ryktas det om att Real Madrid (där Ruud annars spelar) vill betala nästan en miljard för Zlatan Ibrahimovic. Då var jag nära att skriva något som hade provocerat ännu mer men bet mig i tangentfingrarna i sista stund. Att då Martin och Andréas ihärdigt ändå fortsätter klanka ner på mig för min uttagning av Zlatan är självklart roande. Roande, just för att jag tror att det irriterar dom att det i samma veva regnar ner argument som stödjer min tes - att Zlatan är bäst i Serie A.
På samma sätt känner förmodligen Andréas när han trots ganska bristande kunskaper i bandy påpekar Lasse Karlssons lycka i Hammarby, Lasse som lämnade Gripen och som öser in mål i Bajen medan hans ersättare Misja Pasjkin i Gripen bara gjort knappt hälften så många baljor. Det är klart han tycker det är roligt. Det är klart att det irriterar. Även om nu sanningen är sån att det är lättare att göra fler mål med bättre spelare runt omkring sig.
Vi är tre stycken som tar sport seriöst, men som inte missar tillfället att retas, jävlas, irritera och sparka på nån som ligger. Barnsligt - naturligtvis. Men som mamma sagt - "låt dom hålla på...". För tillfället skulle jag själv kunna ösa ur mig ännu fler inlägg om Liverpools bristande insats i Premier League eller hylla Gripen för den otroliga segern mot Villa och Misjas lyckosamma roll i sin tillfälliga, pga alla skador, position som mittfältare och Arsenals formidabla matcher mot bra motstånd. Eller kanske skriva ett helt blogginlägg om West Hams enkla vändning mot Manchester United. Men jag känner att det räcker nu på ett tag.
För lika mycket som jag troligen irriterar Martin och Andréas lyckas dom gång på gång irritera mig. I grunden handlar det om vänskap byggd på sport, lagkänsla och att jävlas. Labilt. Men stundtals otroligt roligt.
Jag väntar mig kommenterar på detta inlägg som handlar om att jag är helt ute och cyklar och att det bara är jag som håller på medan de andra två tar detta seriöst rakt igenom. Jag förväntar mig också att det inte dyker upp ett enda svar eftersom jag skrev dessa sista rader. Allt för att irritera. Jag väntar med spänning.
GOTT NYTT ÅR KÄRA VÄNNER!
Ett exempel på det är hur lätt det är att håna någon vars lag går dåligt. Eller då man hånar någon vars lag man är övertygad om ska gå dåligt men då man sen får allt tillbaks över sig när laget trots allt går bra.
Som när Martin tippade Arsenal 6:a i Premier League. Visserligen inget hån, utan bara ren och skär okunskap om hur organisationspsykologi fungerar. När stjärnan försvinner stärks laget - ofta är det sant. Och under en ledare som Wenger är det numera ett faktum. Visste det.
Eller som den skadeglädje jag kan känna när jag skriver att "Zlatan är bäst i Serie A" och har både en av Italiens största tidningar Gazettan och Serie A:s tränare bakom mig i det något provocerande påståendet. I samma veva menar Martin att Ruud van Nistelrooy är bättre och en dag senare ryktas det om att Real Madrid (där Ruud annars spelar) vill betala nästan en miljard för Zlatan Ibrahimovic. Då var jag nära att skriva något som hade provocerat ännu mer men bet mig i tangentfingrarna i sista stund. Att då Martin och Andréas ihärdigt ändå fortsätter klanka ner på mig för min uttagning av Zlatan är självklart roande. Roande, just för att jag tror att det irriterar dom att det i samma veva regnar ner argument som stödjer min tes - att Zlatan är bäst i Serie A.
På samma sätt känner förmodligen Andréas när han trots ganska bristande kunskaper i bandy påpekar Lasse Karlssons lycka i Hammarby, Lasse som lämnade Gripen och som öser in mål i Bajen medan hans ersättare Misja Pasjkin i Gripen bara gjort knappt hälften så många baljor. Det är klart han tycker det är roligt. Det är klart att det irriterar. Även om nu sanningen är sån att det är lättare att göra fler mål med bättre spelare runt omkring sig.
Vi är tre stycken som tar sport seriöst, men som inte missar tillfället att retas, jävlas, irritera och sparka på nån som ligger. Barnsligt - naturligtvis. Men som mamma sagt - "låt dom hålla på...". För tillfället skulle jag själv kunna ösa ur mig ännu fler inlägg om Liverpools bristande insats i Premier League eller hylla Gripen för den otroliga segern mot Villa och Misjas lyckosamma roll i sin tillfälliga, pga alla skador, position som mittfältare och Arsenals formidabla matcher mot bra motstånd. Eller kanske skriva ett helt blogginlägg om West Hams enkla vändning mot Manchester United. Men jag känner att det räcker nu på ett tag.
För lika mycket som jag troligen irriterar Martin och Andréas lyckas dom gång på gång irritera mig. I grunden handlar det om vänskap byggd på sport, lagkänsla och att jävlas. Labilt. Men stundtals otroligt roligt.
Jag väntar mig kommenterar på detta inlägg som handlar om att jag är helt ute och cyklar och att det bara är jag som håller på medan de andra två tar detta seriöst rakt igenom. Jag förväntar mig också att det inte dyker upp ett enda svar eftersom jag skrev dessa sista rader. Allt för att irritera. Jag väntar med spänning.
GOTT NYTT ÅR KÄRA VÄNNER!
Kommentarer
Trackback