jeppelarssons

Året var 1994 och vi svenskar upplevde något  vi med ganska stor säkerhet aldrig mer kommer att få uppleva. Jag var en liten pojke, ett barn, 13 år gammal, och blev förälskad i ett lag, i ett helt land och i ett fantastiskt idrottsevenemang. VM i fotboll i USA. Sverige tog brons. Sverige blev trea. I världen. För mig, som varje dag under hela detta världsmästerskap spelade fotboll mot sidväggen på garaget där gräsmattan tog vid och lusläste allt som skrevs i Expressen, blev det hela ett otroligt minne. Med tanke på att detta minne senare med hjälp av tidningsutklipp, Albert Svanbergs VM-krönika och ett ständigt tjat om sommaren 1994  växt till något som är väldigt, väldigt stort för mig, så var året 2006 magiskt redan när det började. 1994 var ju inte bara året jag bestämde mig för att bli journalist, precis som idolen Mats Olsson, det var också året jag bestämde mig för att någon gång se Sverige spela en VM-match på plats. 2006 skulle båda sakerna komma att bli verklighet. Det började med två brev.

Brev 1
Efter att i augusti 2005 startat projektet Team Schweden 2006, då jag tog initiativet till en mailinglista med 23 stycken tänkbara resenärer till Tyskland 10 månader senare, var planeringen igång. Jag skulle uppleva detta VM i fotboll och var för första gången i mitt liv beredd att göra vad som helst för att det skulle bli verklighet. Av de 23 personerna droppade flera av då vi inte börjat jaga biljetter i tillräckligt god tid. Vi fick helt enkelt förlita oss på svenska fotbollsförbundets utlottning. Vi var tre stycken som besämt oss. Även om vi inte får biljett så åker vi. I februari fick jag ett mail. Det stod grattis. Det stod voucher till Sveriges åttondelsfinal. Jag flög fram och grät av lycka i två dagar. Nu hade jag i alla fall chansen. Om jag skulle få se Sverige i ett VM, mitt livs stora dröm, behövde de bara komma tvåa i en grupp bestående av England, Paraguay och Trinidad/Tobago. Bara och bara...

Brev 2
I maj fick jag antagningsbeskedet till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Jag hade kommit in. Det var fantastiskt i sig, men stod sig ändå rätt slätt mot brev ett. För att ge det hela lite perspektiv. Nåväl, tillbaka till vad det här kapitlet handlar om.

På plats i Berlin
Det finns ganska många historier om de fjorton dagarna jag, Jonas och Rickard spenderade runt om i Tyskland under juni 2006. Men det är framför allt en kväll, en match, och en stund som jag måste berätta om. 15 juni i Berlin, 89 minuter in i matchen mellan Sverige och Paraguay. Förutsättningarna var klara. Efter oavgjort mot ToT i premiären var seger ett måste. Samtidigt skulle en svensk seger betyda åttondelsfinal. Men efter en miljard chanser, då bollen bara inte ville in, såg det rätt mörkt ut för en 25-åring som helt plötsligt var 13 igen. Jag befann mig med 30 000 svenskar, bland dem några av mina närmsta vänner, och 50 000 till på Brandenburger Tor, Hitlers gamla paradgata - under VM avstängd för storbildsskärmar och fest. Men mot slutet var det bara jag och en fotbollsmatch. Jag hörde inga runt omkring. Mina ögon och öron var totalt fokuserade på vad som hände på den stora skärmen 30 meter framför mig. Jag var i min egen värld i 89 minuter. Sen hamnade jag i en ny dimension.

"Elmander gör en överstegsfint, a'la Ronaldinho faktiskt, och slår en lång boll mot bortre stolpen där Marcus Allbäck lobbnickar tillbaka in mot mitten och där kommer nån svensk och..."

Allt blir svart.

Eller, allt blir gult och blått. Jag har berättat historien så många gånger sen dess men jag har aldrig kunnat beskriva den där känslan i VM när Fredrik Ljungberg nickar in 1-0 och Sverige i praktiken blir klara för åttondelsfinal. Allt jag minns är att jag, och alla runt omkring, för nu kunde jag se och höra dom igen, dansade och skrek oavbrutet i flera timmar. Det var en euforisk explosion i lycka. Där fanns ingen musik. Men där fanns sånger om Sverige som aldrig ville ta slut, och där fanns folk man aldrig någonsin sett förrut men som man utan att tveka kastade sig i armarna på och där fanns ens bästa vänner som man kramade så hårt, så hårt i flera minuter, och jag grät och viskade i deras öron med den pipigaste rösten och de ynkligaste men mest lyckligaste ljud jag någonsin fått ur mig:

"Jag kommer få se en VM-match. Jag kommer få se en VM-match med Sverige. Jag är så jävla lycklig."